Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En republikens monark

Annons
Karl XIV Johan - en fransman i Norden
Lars O. Lagerqvist
Prisma

Den historiska biografin upplever just nu en hausse både bland fackhistoriker och "fritidshistoriker". En av Napoleons främsta marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte, som under namnet Carl Johan blev kung över Sverige och Norge i 26 år och anfader till vår nuvarande kungaätt, har nu beståtts en vackert illustrerad biografi av historikern och författaren Lars O. Lagerqvist.
Lagerqvist har varit chef för Kungliga Myntkabinettet och är ordförande i Bernadotte musei vänner i Pau, Carl Johans födelsestad vid Pyreneernas fot i Sydfrankrike. Han har därför en närmast unik kännedom om Karl Johantidens källmaterial.
Jean Baptiste Bernadotte föddes 1767 i en småborgerlig familj i Pau, där man i generationer varit vävare och skräddare. Efter en tid som advokatskrivare i Pau tog Bernadotte 1780 värvning som vanlig soldat; 1785 blev han korpral och sergeant.
Officersbanan hade tidigare varit förbehållen adelssöner i Frankrike men revolutionen 1789 och de följande krigen gjorde att karriären gick spikrakt uppåt. Endast 29 år gammal blev Bernadotte general 1796 och krigsminister tre år senare.
Valet av Bernadotte till svensk tronföljare efter Gustav IV Adolfs fall och landsförvisning hade genomdrivits vid riksdagen i Örebro 1810 av "det franska partiet". Bernadotte var som ung radikal jakobin och ansågs förkroppsliga mycket av Franska revolutionens idéer. Några som helst planer på att göra ende sonen Oscar arvlös och införa republik i Sverige hade han dock inte och det torde dagens skvallerskribenter vara tacksamma för.
Alla uppskattade dock inte valet av Bernadotte till tronföljare. Den konservative skalden Per Daniel Amadeus Atterbom skrev: "Det är dock skymfligt, att en främling, en fransos bestiger Svearnas åldriga tron". Många, bland annat Esaias Tegnér, blev också i början besvikna över att Carl Johan slog in på vad som kallats för " 1812 års politik". Tanken på en återerövring av Finland övergavs nu och istället skulle Norge lösryckas från Danmark och bindas till Sverige.
Unionen med Norge blev en hjärtesak för Carl Johan. Han förespråkade också att man skulle gå varligt fram mot det ofta uppstudsiga Stortinget och tillät att man firade 17 maj i Kristiania. Den norska separatismen, som till slut ledde till unionsupplösningen för 100 år sedan, grundlades därför under Carl Johans tid.
Carl Johan tog från Frankrike med sig flera personliga medhjälpare och rådgivare. Snart kom emellertid greven Magnus Brahe (1790-1844), som behärskade franska perfekt att bli den helt nödvändiga förbindelselänken mellan Karl Johan, som aldrig lärde sig svenska och alltid skrev sig själv som Charles Jean, och dennes omgivning.
Brahe var ständigt i kungens närhet, i Stockholm och Kristiania och på alla de nästan årliga inspektionsresorna runt riket och alltså även under resan genom Medelpad 1835, den enda kungen företog så långt norrut.
Snart talade man inom oppositionen om att kungen lyssnade mer på Brahe än på sina rådgivare. Men många gånger utövade Brahe ett högst välgörande och återhållande inflytande på kungen som vid upploppen i Stockholm 1838 då den oroade monarken, med franska revolutionen i minnet, gav den lyckligtvis aldrig åtlydda ordern "Sabla ner packet" (sabrez la canaille).
Carl Johan blev gammal, över 81 år. Själv yttrade han med napoleonlik självkänsla i sin sista diktamen den 11 februari 1844: " Ingen har visat upp en karriär som liknar min ".
Vid sidan av Napoleon är Carl Johan det främsta exemplet på vilka i Europa aldrig tidigare sedda möjligheter Franska revolutionen kunde skapa för den duglige. I Sverige kan vi tacka honom för den långa fredsperiod vi haft och i Norge lade han grunden för den senare frigörelsen från Sverige.
Framför slottet i Oslo, som han med fältherrens blick för terrängens möjligheter själv anlagt, blickar han därför från ryttarstatyn nu ner över paradgatan Karl Johan.

Mer läsning

Annons