Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enzensbergers poesi lyser upp och upplyser

/
  • Hans Magnus Enzensberger: en poet att läsa. (Bilden ur Herlinde Koelbls

BOK Hans Magnus Enzensberger: Kiosk och andra dikter. Tolkning: Madeleine Gustafsson. Norstedts

Annons
Sedan debuten på 50-talet har Hans Magnus Enzensberger varit en institution i tyskt litterärt och politiskt liv. Länge fanns han en bit ut på vänsterkanten, han följde studentupproret i slutet av 60-talet mer som observatör än deltagare och har med tiden och händelseutvecklingen hamnat mer vid sidan av de vanliga politiska grupperingarna. Med den märkliga boken \"Inbördes krig\" (på svenska 1993) markerade han sin ideologiska särart. Redan innan de flesta hunnit inse vad som hände analyserade Enzensberger kriget på Balkan med en insikt andra nådde långt senare. Redan i \"Till det normalas försvar\" året innan hade han formulerat en samhälls- och politisk analys som snarast blivit mer giltig sedan dess.
Enzensberger har också verkat som inspiratör och som förläggare; med tidskriften Kursbusch gav han på sin tid vänsterrörelsen en intellektuell stadga den i mycket saknade.
Men tyngdpunkten i Enzensberger omfattande litterära produktion ligger i poesin. Den är ingen verksamhet vid sidan av eller skild från den mer politiska. Poesin är för Enzensberger ett sätt att i språkligt destillat kommentera det politiska samhällslivet. Någon inbunden, självcentrerad poet är han minst av allt.
Hans poesi är av det slaget att man helst vill citera och därmed få andra att läsa. Det är ingen poesi för djupsinnig analys; det är som finns allt som kan sägas om den det som redan formulerat i dikten. Inte som yta, även om det kan förefalla så utan som ett mångdimensionellt djup i själva ytan.
Enzensberger använder inte metaforer. Han skriver som det är. Här finns en omdelbar direkthet ovanlig i den samtida poesin. Ibland kan hans dikter likna halvt förströdda anteckningar; medan andra tecknar underliga figurer och former när de talar i telefon tycks Enzensberger skriva dikter. Medan han gör något annat , men gör det ytterst koncentrerat och intelligent. Han skriver för att inte glömma vad han tänker på.
När Madeleine Gustafsson nu tolkat en stor samling av hans dikter i \"Kiosk och andra dikter\" är det ett slags helporträtt av poeten Enzensberger som möter svenska läsare. Det är ett mycket mångsidigt porträtt, ty Enzensbergers poesi är inte bara omfattande utan också ständigt ny. Han är den sorts poet som kan skriva en dikt om bokstaven A, en om en brevlåda, en vacker dikt om hustrun och en hel samling om \"Molnens historia\".
Man kan börja läsa den dikt han kallar \"Gammalt medium\":

Vad ni har för ögonen,
mina damer och herrar,
detta som myllrar,
är bokstäver.
Ursäkta.
Ursäkta.
Svårt att dechiffrera,
jag vet, jag vet.
Mycket begärt.
Ni ville förstås hellre ha det audiovisuellt,
digitalt och i färg.

Men den som verkligen
tar virtual reality på allvar,
säg, Fält och dungar fylles åter,
eller Aldrig så ensam
som i augusti, eller
Natten svingar ut sin fana,
han reder sig med lite.

Tjugosex av dessa
svartvita dansare,
helt utan grafisk display
och CD-rom ,
till h å rdvara en blyertsstump
det är allt.

Ursäkta.
Ursäkta.
Jag hoppas jag inte sårat någon.
Men ni vet hur det är: somliga
lär sig aldrig glömma.

En typisk Enzensbergerdikt. Ämnet är allvarligt, han försvarar något värdefullt på väg att försvinna i ett digitalt kosmos men gör det med humor och snabba ironier. Och med detta direkta tilltal. Enzensberger är en poet som bokstavligen talar direkt till sin läsare. Läsa blir som att delta i ett samtal med honom.
Det är denna lätthet som mest utmärker hans poesi. Inget som tynger den, ingen överlastad symbolik hindrar sikten. Han säger som det är och vad han vill ha sagt.
Det är blixtrande intelligent och därför svårt att värja sig mot tanken att han har rätt, just så är det. Det är ingen tillfällighet. Allt är noga begrundat, här hamnar inget i poetiskt form utan att vara noga genomtänkt. När han skriver om molnens historia är det mindre en meteorologisk rapport än verkligen en historia, ett sätt att beskriva molnen, de som kommer, tynger oss, tömmer sig över oss och sedan försvinner, ett slags evigt liv som kommer och går.
Det är så briljant beskrivet att man häpnar. Att ingen gjort det tidigare, skrivit just detta.
Som när han skriver en dikt \"Till försummelsens lov\":

Olästa klassiker, uppfinningar
som han besparat sig själv och andra,
förlorade vad,
pluggade pistoler,
titlar, poster, ordnar
han låtit sig gå förbi,
flygplan han missat i sista minuten,
oförglömliga fiaskon, sjaskiga
segrar han halkat förbi
med en hårsmån, och kvinnor
han aldrig gick till sängs med:

i sin rullstol tänker han
på allt som han undvikit,
som han har skonat världen ifrån,
med tacksamhet och ömhet.

Stundom tyckas risken uppenbar att poesin splittras i sina ironier, att det blir så kvickt och sådan humor att själva grunden försvinner. Men det händer inte. Enzensberger vet sina gränser och känner till poesins spelregler; han går inte över gränsen, håller sig inom regelramen. Men där utvinner han så mycket. Där blixtrar det av infall. Mycket tycks just som infall men det är mer en poetisk form och litterär metod än ett sätt att nonchalera poesins angelägenhet.
Hans poesi är av det slaget och det är verkligen inte det vanligaste att läsaren känner sig både upplyst och intelligent. Han finner så många små hemligheter i vardagslivet att belysa att dikterna blir ett sökarljus. Alltid finns någon liten vrå av verkligheten att lysa upp med ett eller annat ord.
Och det blixtrar av formuleringar. Här finns en glädje i orden alfabetet han beskriver som sekundsnabbt förmedlas till läsaren. När han beskriver sig om \"samariten, kemtvätten\" eller \"molnarkeologi\" som \"en vetenskap för änglarna\".
Inte heller denna formuleringsglädje blir för mycket. Mitt i allt är Enzensberger mycket behärskad, inget drivs för långt men allt kan läsas, häpet, förundrat, med stigande glädje.
I Madeleine Gustafsson har Enzensberger som själv talar norska sedan han bodde några år i Norge funnit en kongenial svensk uttolkare. Här finns de snabba infallen, det avskalat, enkla språket, här finns ironin, humorn och allvaret. Hon har valt ur de två samlingarna \"Lättare än luft\" och \"Molnens historia\" och hela \"Kiosk\". Det är en kulturell, poetisk och samhällelig bedrift.
Utan en poesi som Hans Magnus Enzensbergers skulle det snart börja skymma.

Mer läsning

Annons