Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett liv i Paris och journalistiken

/

Curt Bladh möter Knut Ståhlberg

Annons
Första fredshösten kom Knut Ståhlberg till Paris, en ung högskolestudent från Stockholm som ville bli journalist. Han hade frilansat en smula åt tidningarna i hemstaden, nu hade fått ett löfte av den legendariske Set Poppius att bli korrespondent för hans nyhetsbyrå Nord-syd.
Paris började återhämta sig efter ockupation och befrielse; snart visade det sig vara lugnet för många stormar. Knut Ståhlberg blev kvar i Paris. I år har han, med undantag av drygt tre år i New York, bott där i 60 år.
Mot slutet av sitt aktiva journalistliv det skulle komma ett nytt, som författare blev han näst intill folkidol när han under somrarna rykte in som nyhetsuppläsare i Rapport. Mer fransk än svensk, lika fransk, i gester och talande mimik, som en gång de Gaulle.
Nu ler han åt minnet av åren på Rapport när vi träffs på hans och hustrun Britts hotell på Nybrogatan i Stockholm, över en lunch, med väggarna klädda av bokhyllor (\"det är därför vi alltid bor här, för böckernas skull\", säger Britt).
Det var ju så, säger Knut Ståhlberg, att jag under några år arbetade för TT i Paris. Men samtidigt var jag knuten till Rapport. Det hände att de fick in fina bilder av något som hänt i Frankrike, en bilolycka, en brand, sådana saker, inga viktiga. Då ringde de från Rapport och ville att jag skulle läsa in 45 sekunder till bilderna. Men sedan ringde TT och undrade varför jag inte lämnat något...
Han skrattar gott, med pensionärens rätt och distans. Och säger att han inte alltför mycket saknar dagsjournalistiken, den han levat med nästan hela sitt liv.
Men jag följer med, säger han.
Poppius var en osäker inkomstkälla dessa år efter kriget, tryggare blev det när Ståhlberg blev korrespondent för Afton-Tidningen. Åtminstone en tid. Sedan lades den ned. Då flyttade han över till Stockholms-Tidningen.
När jag kom till Paris, säger han, fanns det flera korrespondenter där. Victor Vinde, Sven Aurén, Bertil Svanström. I dag finns knappt någon, alla finns i Bryssel.
Så småningom det var i mitten av 60-talet lades också Stockholms-Tidningen ne. Och Knut Ståhlberg fick byta från Stocken till radio. Nytt medium men han fann sig väl till rätta och säger nu att \"det var radion som räddade mig kvar i Paris\".
Som Sveriges Radios korrespondent fortsatte han fram till pensioneringen för så där 20 år sedan. Med ett avbrott för tre och ett halvt år i New York. Ty sådan var idén på public service på den tiden: en korrespondent skulle inte stanna för länge på samma ställe. Det kunde leda till olämpliga lojaliteter med det bevakade landet. Att det också ledde till djupare kunskaper spelade mindre roll.
Men efter exilen var Ståhlberg tillbaka i Paris.
Men, säger han, åren i USA var intressanta. Vi hade ju länge levat så att säga i skuggan av amerikansk politik. Nu fick jag komma dit och följa den på nära håll.
I våras kom Ståhlberg ut med en stor biografi, den första på svenska, om Charles de Gaulle. Generalen och presidenten ser han som den store mannen i Frankrike under sina år där. Och ser nu hur bilden av de Gaulle sakta håller på att förändras. Han vinner i respekt; också socialisterna berömmer hans förtjänster.
Men länge präglades just socialisternas de Gaulle-syn av Francois Mitterand:
Mitterand, säger Ståhlberg, var ytterst kritisk mot de Gaulle och den författning han drev igenom för femte republiken, efter Algeriethändelserna. Enligt Mitterand var konstitutionen specialskriven för att passa de Gaulle och säkra hans maktinnehav.
Men sedan blev socialisten Mitterand president:
Och vad hände? Han ändrade inte en bokstav i författningen! Det han kritiserat de Gaulle för utnyttjade han för egen del.
Knut Ståhlberg skrattar gott åt sådant politiska minnen. Mer allvarlig blir han när vårt lunchsamtal kommer in på Algerietkrisen runt 1960, den som återförde de Gaulle till ledningen i Frankrike. Ståhlberg minns hur förenklad och halvt förvriden synen på krisen var i Sverige. För de allra flesta i Sverige var det självklart att Algeriet skulle få sin frihet och självständighet.
Men Algeriet var aldrig någon koloni som andra länder, säger Knut Ståhlberg. Det var en del av Frankrike, Algeriet var ett département (län) som andra delar av Frankrike. Och där bodde en miljon fransmän som aldrig bott i Frankrike på andra sidan Medelhavet och inte hade några som helst förbindelser med landet.
När den algeriska befrielserörelsen under Ben Bella drev igenom självständigheten 1962 blev dessa fransmän utan det de betraktade som ett hemland. De fick flytta till Frankrike, ett land de saknade alla kontakter med.
Berömt blev Albert Camus uttalande att i valet mellan ett lands frihet och sin mors säkerhet valde han moderns säkerhet. Modern var en av denna miljon fransmän som mer eller mindre kastades ut ur Algeriet där de bott i hela sitt liv och hade sina rötter.
I Paris satt Knut Ståhlberg och bevakade detta; Frankrike var hett i nyhetsflödet och fortsatte vara det under de Gaulles tid.
Nej, säger Knut, jag träffade honom aldrig. Var där på någon middag, på presskonferenser. Men de Gaulle var inte den typen som frotterade sig med och småpratade med journalister.
Bättre var det med svenska politiker på fransk visit. Ståhlberg kan berätta en och annan historia om hur de släppte sig lösa, berättade både det ena och det andra de aldrig skulle nämnt för en journalist hemma i Sverige. Men man fick publicera med omdöme, allt kunde inte komma ut.
Men han minns hur nöjd Tage Erlander under ett Parisbesök var att de Gaulle sagt nej till England i det så då kallades EG, nu EU. Något han aldrig skulle sagt offentligt hemma i Sverige.
Om det publicistiska omdömet i dagens medier har Knut och Britt Ståhlberg en och annan åsikt. De förskräcks över den svenska dagspressen och litar mest till Le Figaro. Med allt utlandsmaterial, med debatten, med den i dag ålderdomliga inställningen att lita till både att läsarna läser och att de är intelligenta nog att förstå vad de läser.
För Ståhlbergs del är journalisten halvt avslutad. Britt arbetade under många år för Dagens Industri i Paris men har slutat; en period vikarierade hon för Sveriges Radio, i väntan på en ny Pariskorrespondent, Alice Petrén. I dag är hon, förutom SvD:s stringer Björn Erik Rosin enda svenska journalist i Paris.
Knut Ståhlberg blev författare på äldre dagar, prisbelönad, rosad av kritikerna, uppskattad av läsarna. Först några självbiografiska böcker om alla åren i Paris, en, mycket vacker om \"Ett hörn av paradiset\" om förra hustrun Juliette, död sedan många år. Och så en bok om alla han mött, politiker, författare, kulturpersonligheter, likt ett personligt stycke franska samtidshistoria.
Och så i våras den stora boken om de Gaulle. Ett stort arbete men som gav mersmak.
Litet motvilligt och efter en smula övertalning berättar han om nästa bokprojekt.
\"Två kära ovänner.\"
Titeln är redan klar. Du kan väl gissa, säger Britt men svarar själv.
De Gaulle och Churchill.
I de Gaullebiografin finns många historier om deras kontakter och konflikter under de år de Gaulle ledde de fria franska styrkorna från London.
Men, säger Knut, jag vill komma bakom de officiella dokumenten, se vad som verkligen hände mellan dessa två stora, starka men oerhört olika personligheter.
Några dagar efter vår lunch på Mornington reser han och Britt hem till Paris, arbete väntar, mycket forskning innan det kan bli en bok.
Men under tiden i Sverige har de hunnit med en tur till Sundsvall. Det är tradition: att hälsa på gamle vännen Bengt Lindström. Bengt och Knut träffades i Paris när Bengt kom dit 1946, sedan dess har vänskapen fortsatt.
Han såg litet trött ut men Michèle gör en fantastisk insats, säger Britt och Knut Ståhlberg om sin fransyska visit i Sundsvall.

Mer läsning

Annons