Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett svensk-norskt unionsdrama

BOK Torbjörn Nilsson & Öystein Sörensen ( red. ): 1905-unionsupplösningens år. Nya perspektiv på ett svensk-norskt drama. Carlssons.

Annons
Det svensk-norska unionsdramat för 100 år sedan, sommaren och hösten 1905 uppmärksammas just nu på olika sätt. Allt skedde mycket hastigt. Den 27 maj 1905 begärde den norska regeringen avsked sedan kung Oscar II vägrat godkänna den lag om eget norskt konsulatsväsen som Stortinget i Kristiania/Oslo nyligen antagit. Kungen vägrade emellertid att bevilja avskedet samtidigt som han förklarade att han nu inte kunde bilda en ny norsk regering. Men Stortinget strök ordet nu och förklarade den 7 juni att kungamakten trätt ur funktion. Den svensk-norska unionen upplöstes i en bisats har det sagts.
Unionen, med det officiella namnet Sverige-Norge eller Sverige och Norge, var en följd av Napoleonkrigen och reglerades av den s.k. Riksakten 1815. Kung och utrikespolitik var gemensamma men i övrigt skulle Norge vara ett självständigt rike med egna lagar och institutioner. Unionens hela historia kantades av tolkningstvister och stigande motsättningar. Från svenskt håll ville man på sikt smälta samman de bägge länderna, något som norrmännen bestämt motsatte sig. Från 1860-talet försämrades unionsklimatet högst påtagligt. En konservativ opinion i Sverige ville nu kväsa norrmännen. En i övrigt så försiktig politiker som J.A. Gripenstedt fällde det beryktade uttalandet: \"Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska\".
När Stortinget den 7 juni 1905 de facto upplöste unionen så stod ett enigt norskt folk bakom beslutet. Det svenska kravet på norsk folkomröstning, i Stockholm trodde somliga att Stortinget saknade folkligt mandat att agera för norsk separatism, fick ett rungande svar. Vid folkomröstningen den 13 augusti röstade 368 284 väljare för unionsupplösning och endast 184 mot. Efter hårda förhandlingar i Karlstad under vilka man marscherade upp på bägge sidor om gränsen så antogs Karlstadskonventionen den 23 september, som officiellt gjorde slut på unionen efter att i oktober ha godkänts av Stortinget och riksdagen i Stockholm. En liten militant svensk opinion, som med vapenmakt ville kväsa de norska separatisterna, fick aldrig något inflytande. Den skymtar i den då krigsaktivistiske Sven Lidmans roman om löjtnant Thure Gabriel Silfverstååhl ( 1910 ). Delegationsledarna i Karlstad, den norske statsministern och vänstersinnade skeppsredaren Christian Michelsen och den svenske statsministern bruksägaren Christian Lundeberg, var bägge praktiska män som var vana att nå fram till konstruktiva lösningar och önskade inte krig. Lundeberg avslog för sin del utan vidare en telegrafisk begäran från krigsminister Lars Tingsten i Stockholm om total svensk mobilisering.
Forskningen kring den svensk-norska unionsupplösningen har främst uppehållit sig vid konsulatsfrågan, Norges krav på en egen \"ren\" flagga utan unionsmärke och vid turerna under Karlstadsförhandlingarna. Lagom till 100-årsjubiléet har det nu kommit ut en bok om unionsupplösningen redigerad av en svensk och en norsk historiker. Boken är ett resultat av ett svensk-norskt forskningsprojekt, \"Projekt 1905\", och anger i undertiteln att den vill ge nya perspektiv på vad som hände 1905. Som läsare har man alltid anledning att vara misstänksam när en historisk framställning säger sig vilja ge nya perspektiv på någonting. Ofta brukar det vara gammal skåpmat serverad på nya fat. Men dessa farhågor besannas inte i detta fall. Allt är förvisso inte nytt i antologin men sammantaget ger den en hel del nya infallsvinklar på det svensk-norska dramat 1905. Några förtjänar särskilt att lyftas fram.
Kvinnornas ställningstagande vid unionsupplösningen har varit ett försummat forskningsområde. Ida Blom, pionjär inom nordisk kvinnohistoria, visar nu att de norska kvinnorna helt stödde kravet på skilsmässa mellan Sverige och Norge men samtidigt kände besvikelse över att de inte fick delta i folkomröstningen den 13 augusti, Nordens första i sitt slag. Den ledande norska kvinnosakskvinnan Frederikke Marie Qvam hoppades att den dag snart skulle komma då kvinnorna skulle erkännas som norska medborgare och inte som könlösa varelser utan fädernesland. I Sverige var däremot kvinnorörelsen djupt splittrad i unionsfrågan. För den socialistiska agitatorn Kata Dalström var parollen \"Fred med Norge\" och hon uppmanade i ett brev Hjalmar Branting att snabbt ta avstånd från vad hon kallade för \"kammarpacket\", dvs. krigsaktivisterna i Första kammaren. Författarinnan Ellen Key, kvinnorörelsens mest bemärkta namn, hade i årtionden engagerat sig för Norges sak och såg också en unionsupplösning som enda utvägen. Däremot blev 1905 en svår prövning för många inom den etablerade kvinnorörelsen inte minst inom Fredrika Bremerförbundet. Breda medlemsgrupper fann \"den norska revolutionen\" både fräck och hänsynslös. Vid manifestationen för Oscar II utanför Rosendals slott på Djurgården den 8 juni var inslaget av kvinnor stort.
Både Sverige och Norge sökte sommaren 1905 vinna internationellt stöd för sin sak. Oscar II avlade visit hos kejsar Wilhelm II när denne kryssade med \"Hohenzollern\" utanför Gävlebukten; kejsaren avstod av hänsyn till Sverige krissommaren 1905 från sin vanliga kryssning utefter de norska fjordarna. Norrmännen trodde att sjöfartsnationen England skulle inta en pronorsk hållning. Men som flera bidragsgivare visar så ville man ute i Europa få ett snabbt slut på unionskonflikten. Trots sina inbördes motsättningar var stormakterna överens om att Norden inte fick utvecklas i destabiliserande riktning.
Den svensk-norska unionen hade 1905 spelat ut sin roll. Unionens grundläggande svaghet var att den aldrig helhjärtat accepterats av det norska folket. Trots alla svenska eftergifter genom åren sågs Sverige som det ledande landet och Norge som lydriket. För det norska Venstre, rekryterat av stadsradikaler och bondenationalister, och som redan 1884 lyckats genomdriva parlamentariskt styre i Norge där Stortinget och inte kungen i Stockholm bestämde regeringens sammansättning, blev unionen en styggelse och en alltmer oacceptabel anomali. Den norska självkänslan underbyggdes också på annat sätt. Norge hade börjat bli en ledande sjöfartsnation och en diktare som Henrik Ibsen och en upptäcktsresande som Fridtjof Nansen åtnjöt världsrykte. Unionens upplösning var därför logisk.
Att den konservativt dominerade riksdagen i Stockholm godkände Karlstadskonventionen trots att många menade att Stortinget skymfat den gamle och välmenande Oscar II; kungens valspråk var ju \"Brödrafolkens väl\" och han vistades långa tider i Kristiania och både talade och skrev perfekt norska, har nog delvis en psykologisk förklaring. Det var en svensk regering ledd av en konservativ, närmast reaktionär, statsminister som genomförde avvecklingen. Man kan dra sentida paralleller. Den konservative urfranske nationalisten de Gaulle gav Algeriet självständighet och det var boernationalisten de Klerk, som tillsammans med Nelson Mandela avvecklade apartheid-systemet i Sydafrika.
Unionsupplösningen 1905 är för eftervärlden ett föredöme av mellanfolklig politisk kultur. En del historiker sysslar gärna med kontrafaktiska resonemang så också bokens norske medredaktör Öystein Sörensen. Vad hade hänt om inte unionen upplösts 1905? Om det blivit krig 1905 tror Sörensen att det militärt överlägsna Sverige snabbt skulle ha besegrat norrmännen. Han lutar också åt att den norska separatismen kunde ha begränsats till en minoritetsriktning efter 1905 och att unionen därför mycket väl kunde ha bestått långt in på 1900-talet. En högst sannolik följd hade då blivit, något som Sörensen dock inte berör, att Sverige ockuperats av Nazityskland våren 1940.


Mer läsning

Annons