Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gåtan Rimbaud

TIDSKRIFT
Tidskrift: Res Publica, nr 66 (Rimbauds Nej)

Annons
Jag behärskar tre meningar på franska. Två av dem lärde jag mig som äldre tonåring på tåget till Paris och till den flicka jag där hade kär. Med en utgåva av Gunnar Ekelöfs tolkningar av Rimbauds dikter (med parallelltext) i min darrande hand nötte jag högt för mig själv in frasen "Est-ce que l'on prie la Vierge Marie?" (Men inte kan man fria till jungfru Maria?). Om föremålet för mina ungdomliga svärmerier inte skulle uppskatta den frankofila uppvaktningen hade jag följdmeningen i beredskap: "Etait-ce donc ceci?" (Var livet bara detta?)
Vill man grundligare sätta sig in i det lyriska underbarnet Arthur Rimbauds korta liv och ännu kortvarigare verk (vid 21 kastade han slutgiltigt bort pennan), bör man läsa det senaste numret av Res Publica (nr 66), under den samlande rubriken "Rimbauds Nej". Hur kan det komma sig att en begåvning av hans dignitet tog ett så drastiskt beslut att vända konsten ryggen innan han ens var torr bakom öronen? Att det är ovanligt med författare som säger nej till själva litteraturen, vilket redaktören Ingemar Karlsson gör gällande i numrets inledande presentation, är kanske inte riktigt sant (mången diktare har låtit sin litterära gärning utmynna i språklig skepsis och tystnad), men det gör inte Rimbauds exempel mindre exceptionellt.
Vännen, diktaren och pistolinnehavaren Paul Verlaine hans ödesdigra revolverskott mot Rimbaud innebar slutet på en intensiv vänskap skriver några år efter Rimbauds död att denne alltid hånade sina egna dikter och hellre talade om "vad han ville göra i framtiden". I ett försök att utröna vad denna framtid hade i sitt sköte vill den gamle Rimbaud-översättaren Elias Wraak i en utförlig essä fördjupa bilden av den romantiska och revolterande diktarschablonen, bortom allt sådant som "fått folk att deformera hans liv till ett pojkboksäventyr med en sensmoral 'alla' kan uppskatta". Men Wraaks egen framställning av poeten resulterar inte i stort mer än att Rimbaud "rullar sig i dyn tills visionerna kommer", och det med hjälp av "sofistikerade" metoder som "alkohol, droger, självsvält och våld". Vem är det nu som levererar diktarschablonerna?
Då är det lättare att ta till sig Ekelöfs mer klassiska uttydning att gåtan Rimbaud är den viktigaste förutsättningen för den vackra sagan Rimbaud och att i den poesi ynglingen lämnade efter sig lika gärna kunna avläsa ett välartikulerat Ja! Som ett blint rasande Nej! Detta uppenbaras inte minst i min tredje franska mening: "Arrivée de toujours, qui t'en iras partout" (Kommen från ett Alltid skall du gå mot ett Allestädes).





Mer läsning

Annons