Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högljutt verk för Venedigs barn

/
  • Ordet Finlandia har plockats ner från Nordiska paviljongen. Konstnären Laura Horelli hoppade av utställningen i protest.

Annons
Sharing Space, Dividing Time
Nordiska paviljongen, Venedigbiennalen 2005
Games Machine av Annika Eriksson
Riva degli Schiavoni, Venedig

Sverige brukar av tradition ha en relativt bred närvaro vid Venedigbiennalen. Framförallt brukar ateljéprogrammet IASPIS arrangera utställningar med svenska konstnärer. Det gör man även i år då man bjudit in konstnären Annika Eriksson att uppföra ett platsspecifikt verk.
Annika Eriksson har hyrt in en spelarkad, komplett med maskiner och tevespel, från en italiensk spelfirma och placerat denna på kajen ut mot biennalen. Det är en ganska stor byggnad, full av oväsen, ljud och blinkande lampor, som plötsligt tagit plats i det annars så stillsamma Venedig. Eriksson kallar verket rätt och slätt för Games Machine.
Detta är ett ganska utmanande verk. För det första bryter det mot i stort sett alla regler som finns i staden Venedig vad gäller neonskyltar och marknadsföringsregler för offentlig plats. Vidare kan man fråga sig om Games Machine verkligen är ett konstverk i den traditionella betydelsen. Eriksson brukar sedvanligt svara att detta är oväsentligt. För henne har verket tillkommit för Venedigs barn, som normalt sett har ganska lite av denna typ av underhållning att roa sig med.
Om Annika Erikssons verk väsnas, tar plats och är bullrigt på alla tänkbara sätt och vis, råder det motsatta förhållandet vid den nordiska paviljongen. I år är det åter Sveriges tur att arrangera denna utställning, som normalt sett alterneras mellan Sverige, Norge och Finland.
Den nordiska paviljongen har emellertid utmärkts av en hel diskussioner, kritik och debatt i år. Tidigt meddelade curatorn Åsa Nacking att hon hade för avsikt att dela upp den nordiska paviljongen tidsmässigt, och låta de nordiska länderna turas om att ställa ut fram tills biennalen stänger i november. Ena dagen skulle de svenska konstnärerna Carsten Höller och Miriam Bäckström visa sitt bidrag, nästföljande dag skulle det vara Matias Faldbakken från Norge och tredje dagen Laura Horelli från Finland.
Detta upplevde emellertid Horelli som så pass oacceptabelt att hon avböjde att medverka i projektet - en handling som ledde till att Finland drog in det ekonomiska stödet och den officiella representationen. För första gången i paviljongens historia är det nu bara Sverige och Norge som ställer ut.
Att den nordiska paviljongen är stillsam och tyst beror på ett par saker. Dels har Åsa Nacking valt att utgå från paviljongens arkitektur som en av grundelementen i utställningen. Sverre Fehns modernistiska byggnad från 1962 har genomgått en slags rekonstruktion; de två stora glasväggarna har plockats bort vilket lett till att paviljongen varken har en ingång eller en utgång. Nu ser man bara en enda stor öppen yta.
Dessutom har Carsten Höller och Miriam Bäckström valt att presentera en ljudinstallation i paviljongen, kallad Amplified Pavillion. Genom dolda mikrofoner och högtalare är det tänkt att man ska höra en förstärkning av de naturliga ljud som omger byggnaden.
Åsa Nacking kallade själv utställningen för en viskning. Frågan är om det räcker med en viskning i en allt accelererande internationell konstvärld? Jag tror inte Annika Eriksson är av samma uppfattning.

Mer läsning

Annons