Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon vågar sätta ord på fetmaföraktet

Varför är en fet människa mindre värd; så fel att man märker att folk äcklas av en fast de säger att de gillar en? Bäst blir konsten när den springer fram ur det privata, tycker Lotti Törnros. Och i pjäsen \"Mitt liv som tjock\" presenterar hon naket och modigt sitt eget liv, där så mycket energi gått åt till hantera sin kroppsform. I höst har hon riksteaterpremiär i Sundsvall.

Annons
Länge har tjock varit lika med ful. Feta barn blev retade i skolan för fyrtio år sedan också. Veckotidningarna har erbjudit bantningstips och hyllat viktminskningshjältar i decennier.
Men inte förrän nu har det gått riktig hysteri i jakten på fetman. Plötsligt är den en samhällsfråga, ett politiskt ämne; ja rentav en synd i en kultur där frälsning inte handlar om evigt liv utan om att skjuta upp den fysiska döden så länge som möjligt. I ett samhälle som dyrkar kroppen är den leda frestelsen en gräddbakelse och botgöringen en extra timme på gymmet dagen efteråt.
I går visade Lotti Törnros sin pjäs i Sundsvall, och i höst ska riksteaterpremiären här omges av ett alldeles nytt diskussionsprojekt på initiativ av Sundsvalls Teaterförening. Där ska skolor, landsting, företag och andra kunna debattera fetma i samband med pjäsen.
Lotti Törnros är oerhört stark på scenen; så mycket mer som alla vet att det sig själv hon spelar. Hon ger röst åt modern som normen påverkar att äcklas av sin dotters tjocka kropp, och som utan att vilja det straffar henne genom att irritera sig på henne och racka ner på henne. Lotti Törnros är också kompisen som automatiskt lyder de snygga, för själv är hon ju ful och inget värd.
Hon vittnar om blickarna som hon hatar, om att se att folk undviker henne fast de säger att hon är OK; om hur hon för att överleva bygger upp ett låtsasjag. Men hon är inte bara sopad under isen utan släpper också fram det absurda i kroppsfascismen, humorn och kraften som vill förändra, och plötsligt framstår hela utseendetrenden som någon man måste le åt; som ett spöke på dagen.
Lotti Törnros är teaterskolad i de fria gruppernas gör-det-själv-värld, där man får hugga i med det mesta på och runt en teater.
Så det var kanske inte konstigt att jag ville skriva en pjäs också. Och jag gjorde det om det som upptagit mycket av mina tankar och erfarenheter, säger hon.
Hon började med att läsa sina gamla dagböcker från ungdomsåren, plus boken Elefant i nylonstrumpor av Anna Johansson.
Att vara utomnormlig är förknippad med så mycket skam. Men den boken var en lättnad. Äntligen vågade någon prata om fetma ur fler perspektiv än det demoniserande.
Hur man ska förändra vet jag inte, men bara att få säga ja, jag får lov att finnas. Pjäsen är ett sätt att stångas, att få lite rum inuti det tryck jag är omgiven av, säger Lotti Törnros.
En läskig effekt är att vi sällan talar med varandra om hur vi själva uppfattar våra kroppar, menar hon. Vi ersätter de egna orden med det ytliga samtalet vi lär oss från tidningar och tv; rapar upp de kunskaper och tankar vi fått där och glömmer att vår kropp och vår upplevelse inte är statisk utan levande.
Så blir fetmadebatten ytterst en kamp om själarna. Om våra tankar och värden ska styras utifrån, av det andra prackar på oss, eller ur vårt eget inre.
Lotti Törnros kan också se kroppen som en symbol. I en hård värld är det kanske inte dumt av vara lite mjuk och välstoppad. Som en sorts skydd att dra sig tillbaka inom - ett gömställe.
I så fall är jag glad att jag valde det här skyddet och inte droger eller något annat, som hade förstört mig, säger hon.

Mer läsning

Annons