Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I spåren av Elin Wägner

BOK Boel Hackman om Elin Wägner. Bonniers

Annons
Varför finns det ingen kvinnlig Beethoven? Den typen av frågor får
kvinnor ibland, Det fick Elin Wägner också och då svarade hon - Hur vet
ni det? Och ifrågasatte därmed naturlagen om kvinnans underlägsenhet.
Hon ruckade på de grundläggande föreställningar om mäns och kvinnors
roller och betydelse och uppmärksammade hur vi valt att se på
historien. Hon framhöll att den faktiskt kan berättas ur olika
synvinklar. Hittills hade den skrivits av män, om män. Kvinnornas
historia hade lämnats därhän, glömts bort, men hon sökte spåren av den.

Författaren, feministen, fredskämpen, miljövännen och akademiledamoten
Elin Wägner föddes 1882 och dog 1949, men som förebild lever hon än i
högsta välmåga och uppmärksammas ständigt. Och med all rätt, för Wägner
ställde krav på förändringar med utgångspunkt från feminism och ekologi
som ännu är radikala, även om en hel del av det hon skrev också känns
förlegat idag.

Den bild vi har av Elin Wägner har i hög grad formats av journalisten
och vännen Bang (Barbro Alving) som skrev mycket om henne både
officiellt och i sina dagböcker. Hon förberedde också en biografi och
underlaget till den togs senare om hand av Ulla Isaksson och Erik
Hjalmar Linder som fullföljde arbetet.

Därför var det inte utan att jag höjde på ögonbrynen när jag förra året
läste Ulrika Knutsons lysande bok - Kvinnor på gränsen till genombrott
- om bland andra Elin Wägner. För där tonar Knutson ner skimret kring
henne och klär av henne helgonglorian. Hennes insatser och kapacitet
vill hon inte förringa, men den människa Knutson såg därbakom var både
kylig, självupptagen och manipulativ.

Att Elin Wägner framstår med svagheter och brister förminskar inte
hennes klarsynthet, analys eller verk, men gör henne mänskligare. Och
faktiskt också intressantare och det är med den inställningen jag tar
mig an Boel Hackmans porträtt av Elin Wägner.

Hon följer Wägners liv och verk kronologiskt tätt i spåren och flätar
dem samman. Från den otrygga uppväxten till ett rastlöst liv som
journalist och författare. Hackman redogör för bok efter bok och visar
hur Wägners liv bildar bakgrund åt romanerna, inte så att det rör sig
om bekännelselitteratur, men böckerna återspeglar de frågor som hon
ställde sig i sitt liv. Om kvinnlig rösträtt, om äktenskap på lika
villkor, om en friare sexualsyn osv. Det rör sig om idéromaner och
fungerade som debattinlägg.

Intressantast är Hackman när hon resonerar kring Wägners betydelse då
och nu. Hon gör en ordentlig inventering av Wägners digra produktion
och skyfflar undan mycket gods som lättvindigt och omodernt, men
framhåller också hennes radikalitet på flera områden. Exempelvis hur
hon föregripit genusforskningen, genom att lyfta fram kvinnornas glömda
historia, när hon talar om att vår levnadsstandard är under
människovärdig nivå \"så länge nöd och tårar klibbar vid aprikoserna och
apelsinerna vi äter och kaffet vi dricker\" och hur hon manar till
omsorg om naturen. Det kan bli för sent, sa hon redan då på 40-talet.

Hackmans framställning är lättsam, innehållsrik och en bra presentation
av en av kvinnorörelsens centralfigurer även om hon tassar fram med
större försiktighet än Knutson när hon kommer till personen Wägner. Då
är hon inte lika kritisk som när hon granskar Wägners livsverk utan
slätar över, full av förståelse och tolerans med att hon var en kvinna
som valt att gå sin egen väg, men med dåligt självförtroende och
ständiga depressioner. Närmare än så kommer inte Hackman henne.

Mer läsning

Annons