Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ilsken debut fylld av humor

BOK
Zbginiew Kuklarz: Hjälp jag heter Zbigniew. Bonniers.

Annons
De flesta har någon gång varit på en fest som spårat ur. Någon släppte den där kommentaren som tände han som definitivt hade druckit för mycket. Men få har nog varit med om en värre fest än den Zbigniew Kuklarz skildrar i sin "Hjälp jag heter Zbigniew".

Författarnamnet är för övrigt en pseudonym och det är lätt att misstänka att författaren tagit den för att festen inte är ren fiktion, inte de människor som befolkar den heller för den delen. Förvanskningen av författarens namn innefattar inte heller efternamnets tre första bokstäver, så erfarenheterna från jobbiga upprop i skolan är nog författarens egna. Men åter till festen. Den hålls till Zbigniews systers ära och hennes fyrtio tillryggalagda år. Där finns också föräldrar och släktingar som kommit ända från Polen där familjen har sina rötter. Det är således ett illa valt tillfälle för systern att släppa lös en, i sprit uppblandad, bekännelse om att hon inte längre älskar sin man. Mannen heter Tomek och är en hetlevrad herre som knappast låter sådant passera obemärkt.

Insprängt i festen som övergår i gråt, slagsmål och ett och annat desperat försök att lätta upp stämningen genom berättande av burleska vitsar, finns en varm och känslig skildring av hur det är att växa upp i Sverige med en känsla av att vara annorlunda. Zbigniew skäms så oerhört över sitt polska arv att han är hjärtligt trött på alla polacker som han tvingas umgås med och - det är hans största dilemma - förknippas med. Så känns det åtminstone långt in i skildringen där det är lätt att studsa på de knappast politiskt korrekta beskrivningarna av det polska folket. Men ju längre berättelsen löper, desto mer känns det som om Zbigniews inställning mjuknar, att den bara är ett försvar. Inför vad? Det är bokens intressantaste fråga som aldrig blir besvarad. Är det för att den gemene svenskens något skeptiska hållning till invandrare smittat av sig på självbilden? Att försöken att bevisa att man är lika duktig som alla svenskar skapat en trötthet? En trötthet som är så stor att han bara önskar att kunde slippa alltihop och vara som alla andra?

Kuklarz, skriver med stor energi, påeldad av inte så lite ilska och en driven stilistisk förmåga. Berättelsen rasar framåt i högt tempo, ofta med tvära knyckar och en humor som resulterar i gapskratt - åtminstone hos denne recensent. Ska man kategorisera och tala om "den nya invandrarlitteraturen" så är det här den bästa boken i genren, åtminstone sedan Alejandro Leiva Wenger. Den är stark, talande och även om Kuklarz kunde låtit läsaren hämta andan ibland, mellan alla berättelser och anekdoter, så är det en bok som lämnar spår. Spår som förhoppningsvis kommer att leva kvar även hos de som inte själva har "invandrarbakgrund".

Mer läsning

Annons