Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag tänker i dialogform"

/

Björn Gunnarsson möter två unga dranmatiker

Annons
Två samtidsdramatiker i två av sommar-Hallands byar. Mats Kjelbye i
Köinge och Alexander Ahndoril i Morup. Båda är gifta med
skådespelerskor, Mats med Mirja Burlin, Alexander med Alexandra
Ahndoril. De är ungefär jämngamla, födda i slutet av 1960-talet, båda
har författarskap som heltidsyrke, och båda har starka och kärleksfulla
band till scenkonsten. De borde ha ett och annat att prata med varandra
om, tänker jag, och sammanför dem på anrika Ritz kafé i Falkenberg. Vi
börjar med frågan om varför man väljer att skriva just dramatik. För
Mats Kjelbyes del har det aldrig varit något egentligt val:
- Jag tänker i dialogform, det blir liksom automatiskt dramatik när jag
skriver. Visst har jag ett och annat novellutkast i byrålådan, men det
är alltid dramaformen som ligger närmast tillhands.
För Alexanders del handlar det om mötet med hustrun Alexandra, utbildad
skådespelare men numera mest verksam som författare och
litteraturkritiker, bland annat på denna sida.
- Jag hade fyra utgivna romaner bakom mig, men fick lust att pröva att
skriva pjäser. Jag började med en slags mikrodramer på en halv A4. Det
jag framför allt lärde mig var att man kan klippa och koncentrera
väldigt drastiskt, jämfört med romanprosan. Alla medverkande är subjekt
i egen rätt i dramatiken, jag måste inte förklara och visa allting i
alla detaljer.
Mats: - På så sätt ligger ju poesin närmare dramatiken, där måste men
heller inte beskriva allting för att göra det trovärdigt.
För Mats del började skrivandet med att han som utbytesstudent i USA
hade en väldigt bra engelsklärarinna, som fick honom att läsa
Shakespeare och prova att skriva själv.
- När jag sedan kom hem skrev jag och en kompis en fabel om en gris, en
uggla, ett får och en hund, Skär å galen hette den, som skulle uppföras
när Mölnlycke kulturhus invigdes. Då var jag 19 år gammal, och jag
visste inte att det fanns färdiga pjäser som man bara kunde ta och sätta
upp!
Alexander: - Det är väl bra, att inte veta hur det ska gå till, då blir
man inte inskränkt.
Så småningom fick Mats Kjelbyes dramadrömmar fastare inriktning. Han
gick skrivarkurs på Biskops Arnö folkhögskola, och kom in på DIs
dramatikerutbildning på andra försöket. De senaste tio åren har han
varit Göteborgs mesta dramatiker. Mats har arbetat som dramaturg och
husdramatiker på Folkteatern och Backateatern, och skrivit en mängd
pjäser för båda scenerna, senast Hela vägen hem på Backa. Han har också
skrivit för teve, bland annat Orka, orka! som sändes våren 2005. Sedan
försommaren är han dock frilans, och har just avslutat en monolog om
hedersmord för Östgötateatern med titeln Blästrad, planerad premiär i
oktober. För Alexander Ahndoril varvas romanskrivandet alltmera med
dramaförfattande. Just nu har han påbörjat en Shakespeareinspirerad pjäs
om medeltidskungen Magnus Eriksson och hans upproriska söner.
Tillsammans med hustrun och skådespelarna Lennart Jähkel, Peter Perski
och Maria Salah driver han Stockholms teatergrupp, och hans pjäs Pappas
hjärta gick på turné med Riksteatern hösten 2004. Vårt samtal glider in
på skillnaderna mellan drama och annan skönlitteratur.
Alexander: - Jag använder dramatiken och romanskrivandet som motpoler.
Det går inte att förflytta en idé från prosaform till dramaform, för då
blir den något helt annat. I prosan bygger man hela världen själv, med
nästan hur många karaktärer som helst, en pjäs är så knuten till ett rum
med ett begränsat antal roller. Men just det gör det också lätt att
skriva dramatik, dialogen för handlingen framåt, subjekten som
interagerar, mänskliga reaktioner, gester och mimik driver
händelseförloppet. Formen styr hela innehållet och utvecklingen mycket
mera än i romanen.
Mats: - Dramatexten är egentligen prefab innan den blir iscensatt, innan
skådespelarnas och regissörens tolkning kommer till.
Alexander: - Javisst, och som romanförfattare kan jag ibland tycka att
det är tråkigt att inte få tillgång till läsarreaktioner på det sättet:
att någon verkligen ger liv åt det man skrivit. Detta att skådespelaren
ger karaktär åt textens gåta, åt allt det som man inte kan förklara
eller gestalta enbart i texten.
Mats: - Samtidigt kan man inte som dramatiker lämna för mycket åt
skådespelaren, texten måste kännas färdig och hel när man lämnar den. Vi pratar om betydelsen av scenanvisningar, hur viktiga de är för
författaren respektive ensemblen.
Alexander: - Om scenanvisningarna är för detaljerade kan skådespelarna
inte vara fria i sin tolkning, författarens åsikt står i vägen, även om
de kämpar för att göra sig av med den. Samtidigt tycker jag om att
skriva scenanvisningar som inte går att utföra, som \"tusen getingar
kryper över golvet\", bara för att skapa en stämning.
Mats, skrattande: - Jag har skrivit \"ett JAS-plan störtar i ögonvrån\". Frågan om regissörens inställning till texten är naturligtvis också
intressant i sammanhanget. Både Mats och Alexander tycker att svenska
regissörer i allmänhet har en väldigt stor respekt för texten, kanske
ibland för stor.
Alexander: - Det skulle var roligt att skriva riktigt knyckiga texter,
som kräver både respekt och stor experimentell fantasi för att
genomföras. Sådant ställer förstås också skådespelarna på hårda prov. Den känsliga frågan om ensembelns frihet att stryka och ändra har ingen
av dem problem med.
Alexander:- Författaren har ju inget emot att förbättra sin pjäs, men
det finns alltid ett antal nycklscener där konflikten och karaktärerna
blir levande. De måste man behålla, jag måste känna att det fortfarande
är min karaktär och min problematik som gestaltas. Därför kan jag heller
inte gå med på att man flyttar om scener hur som helst.
Mats: - Men det som du betraktar som nyckelscener kanske inte uppfattas
likadant av alla?
Alexander: - Nej, men textens dimensioner får inte reduceras, det kan
finnas dolda korrespondenser med olika teman som jag inte ens är
medveten om själv, som fungerar som osynliga speglar.
Mats: - När repetitionsarbetet startar har man lämnat texten, men man
har ett serviceavtal på tre år. Man kan vara med och slipa lite, men nån
annan får ta ansvar för uppsättningen, och det är genom regissören som
alla ändringsförlag måste gå, då blir det också huvudsakligen
regissörens ansvar hur den färdiga uppsättningen tar sig ut
I Pappas hjärta skrev Alexander repliker som gick in i varandra, både så
att skådespelarna pratade i mun på varann, och att den ena repliken
ledde över i den andra utan något uppenbart semantiskt sammanhang. Mats
berättar för sin del om hur han inledde pjäsen Hatten är din på
Backateatern med flytande, vävande dialoger mellan och genom fyra
lägenheter i ett hyreshus. Just den typen av avancerad formell nydaning
tycks båda vara mycket intresserade av, vilket leder oss in på frågan om
varför realismen är så dominerande på svenska scener.
Mats: - Det ligger inneboende i dramaformen. Eftersom det handlar om
människor blir det mänskliga och igenkännbara den naturliga
utgångspunkten. En levande person måste gestalta din fantasi, du kan
inte överlämna det enbart åt språket. En dramatext måste kännas mänsklig
för att bli verkligt intressant.
Vi diskuterar varför det finns så få luftandar och sagoöar, och så lite
surrealistiska inslag i nyskriven svensk dramatik. Mats och Alexander
spånar skämtande om att skriva en monolog för en apelsin, bara för att
se hur regissör och scenograf skulle lösa den uppgiften på ett seriöst
sätt.
Mats: - Egentligen handlar det nog om att så mycket är beställningsjobb
nuförtiden. Det går knappast att sitta hemma på kammaren och skriva en
pjäs och sedan erbjuda den till de stora teaterhusen. Och
beställningarna är så temastyrda, temat är förutbestämt och ensemble och
producent har redan börjat ställa in sig på vad pjäsen ska handla om.
Det är inte i första hand dramatiska beställningar man gör, utan tematiska.
Alexander: - Ja, man vill föra fram rättskaffens budskap, inte
rättskaffens dramatik. Sedan är det väldigt viktigt det du säger, att
man inte kan skriva helt utifrån eget huvud, om man inte heter Lars
Norén och är väldigt känd och har en enorm konstnärlig integritet. Inom
litteraturen är det ju fortfarande så att en debutant kan slå igenom på
ett stort förlag bara för att det han eller hon har skrivit är väldigt
bra, inte för att det är anpassat till någon trendriktig beställning som
förlaget har gjort.
Mats: - Sedan handlar det väl också om att teatrarnas konstnärliga
ledare vill sätta sin egen profl på repertoaren, alltför udda och
egensinniga pjäser av obemärkta begåvningar passar sällan in i sådana
profiler.
En annan skillnad mellan dramatiken och boklitteraturen är att nästan
alla nu verkamma yngre dramatiker är utbildade på DI. Även om
författarkurserna växer i antal och inflytande, är de flesta författare
trots allt inte examinerade vid någon högskola. Mats och Alexander
representerar båda ändarna av skalan, när det gäller dramaskrivandets
insitutionalisering. Mats har varit anställd på stora insitutionsteatrar
och nästan bara skrivit beställningsjobb.
- Men nu får jag äntligen vända mig inåt mig själv och se vad det blir.
Jag skulle verkligen vilja börja på något, ett tankearbete, och inte
veta vad det ska bli eller exakt hur det ska utföras.
Alexander är huvudsakligen romanförfattare, och skriver dramatik enbart
utifrån sin egen lust och inspiration, för att sedan sätta upp den i den
egna teatergruppen.
- Ibland kan en idé ge ett väldigt avstamp, och sedan gäller det att
avgöra om den håller för en hel pjäs. Det kan räcka med en slagkraftig
titel och en öppningsscen för att fantasin ska börja arbeta.
Mats: - Beställningar kan vara berikande på så sätt att man tvingas in
på ämnen och områden som man annars aldrig skulle kommit i kontakt med.
Man kan vara som en svamp av receptivitet, men samtidigt måste man göra
stoffet till sitt eget, man måste använda sig själv.
Alexander: - Ja, att göra våld på sig själv är det mest plågsamma som
finns. Dramatiken är som en kontinuerlig empatiövning, att leva sig in i
alla tänkbara personligheter och karaktärer, också de mest motbjudande,
att använda sig själv också för en karaktär med helt okända egenskaper.
Mats: - Man blir olika karaktärer när man skriver...
Alexander: - Ja, man spjälkar upp sig själv lite grann. Sedan måste man
ju inte genomföra förvandlingen helt ut, när pjäsen sätts upp blir det
ju skådespelarens uppgift att skapa tonfall och temperament och
personlighet.
Mats: - Och därför får man i viss mån lämna åt skådespelaren att ge
gestalten ett eget språk, man kan inte skriva på sociolekt eller dialekt
hur mycket som helst...
Alexander: - Nej, inte separera språkvärldarna. Allt måste bottna i en
själv, i ens eget språk.
Mats: - Javisst, och det gäller även om man skriver för barn. När det
gäller barnpjäser handlar det för mig oftare om att tänka på ett
förhållningssätt, ett sätt att se på och hantera omvärlden, snarare än
om att härma ett språk. Det handlar om begriplighet, att kommunicera,
att presentera det man har att säga på bästa sätt. Alexander: - Vare sig
man skriver för barn eller vuxna så är ju en dramatisk dialog en
tillspetsning, man kan aldrig vara så omständlig eller oprecis som
vardagstalet är. Ett rent avtryck av ett vanligt samtal skulle ju bli
fullständigt ointressant framfört på en scen. Det är den dramatiska
konflikten som ska styra språket, inte tvärtom, och man måste någonstans
få in den poetiska koncentrationen som en förhöjning av dialogen...
Mats: - eller i stämningen i scenens rum. Det är ju de handlösa och
andlösa ögonblicken man är ute efter som dramatiker, ögonblicken av
svindel: \"Pang, här händer det, här möts dom\". De där ögonblicken kan
man upptäcka när man ser pjäsen framförd, utan att själv ha varit
riktigt medveten om dem när man satt och skrev i sin ensamhet.
Alexander: - Ja, själv kanske man hade fokus mycket längre fram i skeendet.
Mats: - Visst är det ett mysterium, detta att fiktiva texter kan bära
iväg, utan att man har en aning om vart.
Alexander: - Ja, man kan tänka ut ett förlopp i förväg, men om
karaktärerna inte vill ditåt så kan man inte tvinga dem. Man kan inte gå
med på deras omedelbara, första impulser, men sedan är författarens
frihet begränsad.
Mats: - Det är härligt och skumt att det är så, men samtidigt får man
inte lita för mycket på sina karaktärer, inte låta dem gå de lättaste
vägarna.
Alexander: - Det viktiga med en pjäs är ju aldrig ramhandlingen, utan
vad som händer under vägen, och hur det händer. Man måste hålla det
viktiga framför sig hela tiden när man skriver, så att säga skjuta upp
det, inte låta bihandlingar och impulser underordna sig huvudsyftet.
Mats: - På så sätt blir ju också skrivandet mera spännande för en själv,
man tappar inte lusten, det blir inte ifyllnadsarbete. Man kan inte
åstadkomma en hel pjäs med bara en idé.
Alexander: - Och inte heller med bara text.



Mer läsning

Annons