Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känsligt att koppla ihop en hjärna

/
  • Barns hjärnor är fantastiska - men omogna - system som behöver lagom med stimulans för att utvecklas rätt. Såväl för mycket som för lite kan få svåra konsekvenser, menar Huga Lagercrantz.

Annons
I barnets hjärna
Hugo Lagercrantz
Bonnier Fakta

Barn som tittar mycket på tv före två års ålder löper risk att utveckla ADHD.
När detta påstående publicerades blev det en viss uppståndelse kring Hugo Lagercrantz nya bok. Men det är inte barnuppfostran som är ämnet för barnmedicinprofessorns bok. I stället visar den hur det är möjligt att dra sådana slutsatser genom att den omsorgsfullt och noggrant berättar hur människohjärnan byggs upp före och efter födelsen.
Nyckelordet i boken är synapser, de kontakter mellan nervbanor som gör hjärnan till ett sammankopplat system, och som bildas och tillbakabildas ända in i ålderdomen. I ett-tvååringens känsliga och omogna hjärna bildas en miljon synapser i sekunden, och en händelse som för en vuxen inte är särskilt märkvärdig kan överväldiga ett barn med intryck. Därav vikten av att inte utsätta dem för alltför många och snabba bilder; därav farhågan att mycket tv-tittande och dataspel under de första åren kan grunda koncentrationsproblem.
ADHD-debatten må vara inne just nu, men i högre grad är boken ett inlägg i den ständiga striden om det är arv eller miljö som formar en människa. I vår gen- och hjärnforskande tid är det lätt att tro att arvet leder loppet. I lekmannadiskussionen hyllas generna och hjärnan som svaret på allt. En gen anses vara lika med en opåverkbar egenskap; punkt slut och rättning i stenåldersledet.
Därför är det glädjande varje gång en auktoritet på området klargör att så är det inte. Lagercrantz skildrar det komplexa samspelet mellan gener och miljöfaktoirer och drar den enda rimliga slutsatsen: det handlar inte om arv eller mijö utan om både och. Plus ett och annat som vi varken kan skylla våra föräldrar eller vår uppväxt för.
Också i debatten om könsskillnader anlägger Lagercrantz ett vettigt perspektiv: med tanke på vår långa historia är det inte konstigt om evolutionen gynnat en och annan skillnad i hjärnan. Men dessa har inget att säga om hur vi bör leva och bete oss i ett modernt samhälle.
Det unika med människan är inte hennes gener utan hjärnans framlob, där tankar och förstånd alltid är i kommandoställning gentemot primitivare byggstenar. Där kan vi låta kultur och utbildning föra oss vidare i utvecklingen, såväl individuellt som kollektivt.
Det går inte att ta miste på att boken är formulerad av en vetenskapsmans penna, men språket är inte tyngre än att en lekman med någon populärvetenskaplig läsvana kan följa med. Lagercrantz får oss att häpna över hur tidigt funktioner som syn och hörsel anläggs; över att sinnen måste tränas för att inte tillbakabildas. Ett spädbarn som vistas i mörker under de första levnadsveckorna blir blint. Japaner kan inte skilja på l och r därför att distinktionen inte ingår i deras modersmål.
Hur ska vi då fostra våra barn? Tja, den gamla idén att prata med dem, ge dem pedagogiska leksaker och ägna tid åt dem - utan att hårdträna - verkar hålla bra. Det som redan Albert Einstein var inne på när han fick frågan hur barn skulle fostras för att efterlikna honom. \"Läs sagor för dem\" var hans råd.

Mer läsning

Annons