Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolumnisten Guillou allt tröttare

/

BOK
Jan Guillou: Kolumnisten.
Piratförlaget

Annons
Skillnaden mellan raljant och dumdryg kan stundtals vara hårfin. På samma sätt förhåller det sig med ironi och uppblåsthet, med satir och plumpa utspel, med självsäkerhet å enda sidan och uppblåst självgodhet å den andra. Det märkliga är att alla dessa egenskaper tydligt blottläggs i en och samma bok, av en och samma författare. Det är Jan Guillous bok "Kolumnisten".
Däri har Jan Guillou valt ut och sammanställt fjorton års skrivande av krönikor i olika sammanhang, dock främst i Sveriges största tidning Aftonbladet. Artiklarna är tematiskt ordnade i olika block såsom direktörspolitik, rasism, religion, feminism och litteraturproblem. Inom varje block presenteras sedan krönikorna i kronologisk ordning. Ett tydligt mönster uppstår snabbt. Jag återkommer till det.
Ty det råder ingen tvekan om att Jan Guillou är en av landets främsta och duktigaste journalister. Det har han bevisat och bevisat på nytt igen. Men sedan dess har det hunnit rinna en hel del vatten i Strömmen utanför Rosenbad. Idag lutar sig Jan Guillou som journalist, vill säga, inte som författare tillbaka tryggt och säkert på sina gamla lagrar. IB-affären är hans säkraste passerkort in i journalistikens Olympos. Och en gång för några år sedan, när materialet släpptes av SÄPO, läste jag igenom förhörsprotokollen med Jan Guillou efter gripandet i IB-affärens upplösning. Det var sannerligen en imponerande läsningen. Inte en millimeter backade Guillou i det svettiga förhörsrummet till skillnad från kollegan Peter Bratt som blev allt lösmyntare och lät tunga fladdra som en vimpel i storm ju längre förhören fortskred och angav sin egen grundlagsskyddade! källa. Jan Guillou, däremot, gav inte förhörarna en endaste ynka liten uppgift utanför det självklara. Hans motstånd var orubbligt. Till sådant krävs både ett osedvanligt starkt psyke och ett brinnande patos och orubblig övertygelse.
Men det heter, som bekant, att en journalist aldrig är bättre än sin senast text. Då blir bilden, dessvärre, en annan. I den nya och minst sagt mastiga volymen "Kolumnisten", som består av etthundrafyrtio krönikor, uppstår en märklig kontrasteffekt. De tidiga krönikorna är ofta skarpa i argumenteringen, glasklara och slår hårt och skoningslöst. Men ju närmare dagens datum vi kommer desto slappare blir argumenten, desto raljantare och överlägsnare blir också tonfallet.
Hungriga vargar jagar bäst, heter det som bekant. Och ingen kan ju längre tro eller påstå att Jan Guillou numera är en hungrig varg. Han lever såvitt jag förstår av de vanor som skymtar fram här och var i krönikorna ett synnerligen behagligt överklassliv. Det är jakt bland adeln i Skåne och på gods i Ungern. Det är goda middagar han vet allt om både gåslever och belugakaviar. Det är dyra fina viner med krångliga namn och vita dukar. Det är antagligen inte alldeles lätt att vara subversiv och vänsterkrönikör när miljonerna står och tickar på banken.
Och där har vi nog pudelns kärna.
När perspektivet skiftar förändras även skrivarten. Ska en skribent slå hårt bör han slå underifrån. Han eller hon ska slå uppåt, mot makten, mot de som äger makten och penningen och medvetandeindustrin. Det gör inte Jan Guillou längre. Allt oftare och oftare slår han nedåt, från en styrkeposition. Det är sällan sympatiskt. Jag vill till och med påstå att det är osmakligt.
Den massmediala dramaturgin är en gång för alla sådan att vi hellre håller på David än på Goliat. Men kanske har inte Jan Guillou noterat att hans position genom åren och med de allt större framgångarna har blivit en annan. Hursomhelst. Det blir en aning motbjudande när han, översittaraktigt och med självgodheten lysande som en heliumlampa, raljerar och driver gäck med någon stackars okänd skribent som skrivit något i redaktör Guillous ögon förgripligt i någon obskyr liten tidskrift det må sedan gälla feminister på vänsterkanten eller så kallade "fina författare" (vilka Guillou har ett oresonligt förakt för).
Det går helt enkelt inte att leka underdog. Det går inte att spela David.
När Jan Guillou däremot drar till storms mot politiker och direktörsklubbarnas fallskärmsförsedda medlemmar blir bilden åter en annan. Dramaturgin är återställd och styrkeförhållandena andra.
Men "Kolumnisten" visar även på andra problem. Kanske är det ett utnötningssymtom som kan drabba vem som helst under det dagliga harvandet vid skrivbordet, men krönikorna blir med åren allt tröttare och tröttare. Argumenten upprepas utan minsta variation, ofta med exakt samma ordalydelser. Det blir inte bara trist att läsa utan avslöjar även en tilltagande ovilja att på nytt sätta sig in i de ämnen som han skrivit om så många gånger tidigare. Men världen står inte still. Jag tror det är nödvändigt för Jan Guillou att återigen väcka liv i sin nyfikenhet. Ty personligen vill jag gärna se mer av det bländande varggrinet, det som blänker och blixtrar till precis innan Jan Guillou hugger till, välriktat och uppåt.





Mer läsning

Annons