Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det karga och kämpande

/

Sanna Nilsson #ovrebruket
Galleri Granen, Storgatan 5
5 - 16 september
Öppet: må - fr 11 - 15

Annons

Endast någon dag återstår på Umeåkonstnären Sanna Nilssons utställning hos Galleri Granen, som öppnar höstsäsongen.

Det första intrycket är hennes noggranna, detaljerade och smått kaotiska tuschteckningar, av vibrationer och själslig kamp. Hon skriver själv små poetiska texter till vissa bilder och till "Mardröm" med sina fallande teskedar skriver hon bland annat "Det känns som migrän". För mig talar teskedar tryggt om nära fikastunder, kaffedoft och avkoppling; för någon annan kan de vara ett helvetiskt metalljud. Det storvuxna björnparet blir ett par föräldrar, och visst kan man välja om man vill känna rädsla eller trygghet, men det kräver att arbete att nöta bort rädslan.

I "Vår i vardagsrummet" har naturen flyttat inomhus; familjen står i ett hörn och den bleka solen känns som ett svagt löfte om upptining. Det finns ofta en väldig kraft i bilderna, och inte sällan en sorts motstridighet. i "Vårflod" tycks kvinnan omvärvd av natur; av fjäll, av strömmande vatten och växande rötter, hon tycks stå mitt i denna malström och laddas med kraft ur den.

Men samma naturkraft kan också verka mot människan, som i "Minnets hot" med de tre barnen på en äng och rovfåglarna som kretsar kring dem. "Jag försöker förhindra att de äter upp oss och våra minnen." skriver Sanna Nilsson. Ändå står barnen så fast rotade som vore de ett med marken. I det karga landet måste man acceptera krafterna. Det är inte mod, det är att ha insikt i vad som är självklart och oundvikligt.

Det nordliga och karga finns överallt i hennes bildvärld, och mot det är själva den detaljerade tuschtekniken en kontrast. I sina oljor överger Sanna Nilsson det finskurna och även det karga för de breda penseldragen. Men det kärva, sturska finns kvar, kontrasterna likaså. I "Väntan" är kvinnan ett med platsen, med huset, medan mannen är den rörlige jägaren som hon alltid väntar på. Men en dag kommer han inte tillbaka. Trots det sorgsna budskapet är färgvalet nästan uppsluppet. Och i "Sara" är det med ett leende man konstaterar Sara Lidmans ansikte som vakar över malmtåget.

I "Rötter" förs vi tillbaka till det mörka, till ett orangefärgat träd av mangrovetypen och runt det, i natten, svävande förfäder. Tillbaka i det mytologiska, till människans ursprungliga andlighet.

Det finns konstnärer som vinnlägger sig om att lugna och trösta sina betraktare, att söka efter det som ögat vill se. Och så finns det de som oroar och är motspänstiga, de som inte riktigt drar jämnt med den yttre världen och dess förväntningar. Sanna Nilsson hör definitivt till den senare gruppen, och det är i den man kan hitta de allra mest skiftande uttrycken, känslorna och gåtorna.

Mer läsning

Annons