Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraftfulla romanser

Annons
Romanser och opera
Carl-Johan \"Loa\" Falkman, baryton
Bengt-Åke Lundin, piano
Stadshussalongen

Att vara känd från tv och film är, som vi alla vet, en fördel när det gäller att locka publik i större skaror.
Nu är Loa Falkman till all lycka inte en filmkändis som glömt bort hur man gör när man ägnar sig åt sin egentliga syssla. Han kan inte bara dra människor till konsertsalongen en fredagkväll utan också behålla dem, beskådande något så föga tv-mässigt som två kostymklädda herrar i fasta positioner runt ett piano, lyssnande till sjokvis med romanssång utan publikfriande inslag insprängda som en sorts ursäkt. Loa Falkman är stor nog att slippa sånt; han kan sjunga det han vill utan att be om lov. Och publiken är lika lycklig ändå.
Här bjöds Dichterliebe av Robert Schumann, en sångcykel i 16 avsnitt om kärlek och sorg; här bjöds Algot Haquinius tonsättning av Kung Eriks visor, pianomusik av Franz Liszt och som final två operaarior.
Falkman är ingen mysbaryton; hans röst har hjältetenorens skärpa, och volym och kraftfullhet är hans trumf. Den bär honom i såväl låga som ganska höga lägen, och han har ett märkvärdigt behagligt vibrato som knappt märks mer än att det ger rösten just den rätta fylligheten.
I Schumannsångerna kunde rösten stundtals bli aningen enahanda; Falkman valde att inte experimentera särskilt mycket med klangen eller med effekter över huvud taget, men när han gjorde det blev resultatet oftast lyckat. Det hade varit intressant att höra vad han kunnat göra genom att tänja lite mer på gränserna.
I arian ur Figaros bröllop sjöng han skickligt men lyckades inte riktigt komplettera den Mozartska lätthet som kvillrade fram ur pianot. Verdis Maskeradbalen med sin mer dramatiska och intensiva glöd passade honom däremot perfekt.
Kung Eriks visor blev konsertens höjdpunkt och jämte Bengt-Åke Lundins Liszt det som mest tog andan ur publiken. Här fanns aggressivitet, styrka och råskärpa; då och då ett stänk av något mjukare och vekare, och de båda sista sångerna växte till ett verkligt inre äventyr, en symfoniskt storslagen upplevelse.
Storslagenheten satt kvar i Liszts Funerailles, som Bengt-Åke Lundin kramade all must ur och sände flygeln nästan till taket i volym och skiftande uttryck; i en energisk, tydlig och artikulerad sorg, om en sådan finns. Denna pianist agerade mer som medmusiker än som undergiven ackompanjetör, som en jämbördig partner som tog plats och gav järnet lika ivrigt som han lockade fram andlöst spröda mellanspel.
Kanske är det så att en och annan i publiken inte hade kommit i går kväll om han eller hon inte känt till Loa Falkman via tv och film. Dessa personer har all anledning att vara tacksamma mot tv:n.

Mer läsning

Annons