Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultur - en historia som sväller

Annons
What is Cultural History?
Peter Burke
Polity Press, Cambridge 2004

Är det bara nu, på 2000-talet, som kultur kan betyda vad som helst? Från början brukade ordet reserveras för konst, litteratur och vetenskap. Sedan tillkom populärkulturerna. Pluralform eftersom de är rätt många. I staden, på landsbygden, bland män och kvinnor, bland gamla och unga ägnar man sig åt en rad olika aktiviteter som allihop sägs vara kultur. Finns det då, som ofta hävdas, en autonom kvinnokultur och en autonom manskultur? Att säga ja innebär att skillnaderna mellan män och kvinnor förstärks. Att säga nej betyder att det inte finns någon skillnad. Bättre vore att tala om antingen mer eller också mindre avgränsade kvinnokulturer.
I nunnekloster är kvinnor segregerade, i den muslimska ortodoxa världen likaså. En kulturhistoriker av i dag konstaterar inte bara att kvinnorna är där de är utan vill veta varför. Fritt val eller tvång? En nog så intrikat fråga eftersom den handlar om samhällets politiska, ekonomiska, sociala och mentala struktur.
Det är praktiskt taget omöjligt att ge en definition på kultur. Men T.S. Eliot försöker. I Notes Towards the Definition of Culture tittar han, amerikanen, på England med ett antropologiskt öga och kommer fram till att viktiga kulturella element är sådant som Derbydagen, darttavlan, kokt uppskuren kål, betor i vinäger, artonhundratalets gotiska kyrkor och Elgars musik.
Något äldre kulturhistoriker säger att kultur har att göra med ärvda konstföremål, varor, tekniska processer, idéer, vanor, värderingar. I vid etnografisk mening också kunskap, tro, moral, lagar, sedvänjor. Och det stämmer ju. Vad händer då i dag? Sedan 1990-talet ägnar man sig åt företagskultur, hemlighetens kultur, livförsäkringskultur, spelandets kultur, puritanismens kultur, protestens kultur, artighetens kultur, pistolens kultur, doftens kultur, buktaleriets kultur - för att inte tala om kroppens kultur. Det enda jag inte stött på är spårvagnsbiljetternas kultur och det omkullstjälpta ölglasets kultur. Men sådana avhandlingar lär nog komma.
Vi är på väg mot en kulturhistoria som innehåller allt: drömmar, mat, känslor, resor, minnen, gester, humor, tårar, blod, burfåglar. Denna lavin av sentida kulturföreteelser, lika väl som den "klassiska" fasen av kulturhistorien, kan med fördel avnjutas i What is Cultural History? av Peter Burke. Han är professor i kulturhistoria vid University of Cambridge.
I Sedernas historia från 1939 säger Norbert Elias att han inte talar om kultur utan om civilisation. Han vill beskriva "den mänskliga existensens yta". Hellre gaffelns och näsdukens historia än den mänskliga andens historia. Dessa "ytliga" betraktelser är värdefulla för dagens kulturhistoriker. Ty bordsskick hänger implicit ihop med socialt tryck. Norbert Elias presenterar ett slags självkontrollens kulturhistoria. Och vad leder överdriven självkontroll till? Ja, järnband över bröstet och kanske ännu värre saker.
Jacob Burckhardts Renässanskulturen i Italien (1860) och Johan Huizingas Ur medeltidens höst (1919) är fortfarande högintressant läsning. Det fel Huizinga emellertid gör är att han använder sina källor om och om igen. Att använda några få texter och trosföreställningar som spegelbild av en hel tidsperiod är naturligtvis inte bra. Risken är att man bara omhuldar sådana föreställningar som man själv finner intressanta.
Burckhardt kommer med en bra poäng när han talar om "ofrivilliga" vittnesbörd. Det kan hända att vittnen från förr berättar saker som de inte visste att de kände till. När de "oväsentliga" detaljerna pusslats ihop klarnar helhetsbilden.
En kulturhistoriker bör fråga sig varför en given text eller målning över huvud taget blir till. Är det för att läsaren och betraktaren skall övertygas att handla på ett visst sätt? Är det med andra ord propaganda? Eller skall vi tro att det är propaganda?
Peter Burke anger ett viktigt skäl till att New Cultural History (NCH) knappast kommer att försvinna, och det är kulturmöten i vår tid. Historiker och geografer brukade se kulturella gränser som hinder. I dag talar man i stället om dessa gränser som mötesplatser eller "kontaktzoner". Man vill höra vad människor i en viss kultur berättar om sig själva. "Kulturberättelserna" ger ovärderlig information om den värld där de från början uppkom. När berättelserna sedan traderats skapas i bästa fall en ny bild av det samhälle, den nutida gemenskap, som man vill lära känna.
En helt korrekt beskrivning av mekanismerna i en viss kultur är nog tyvärr en chimär. En kulturhistoriker kan säkert ha en fix färdig redogörelse i huvudet, men den förblir hypotetisk.

Mer läsning

Annons