Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Landsbygdens människor förlöjligas i svensk film

/

Annons
När svensk film ska skildra landsbygden landar det ofta i klichéer. Perspektivet är nästan alltid den utanförståendes.
Ofta har huvudpersonen någon koppling till bygden. Han kan vara en hemvändare som polisen Erik i Jägarna, Mia i Masjävlar eller dirigenten Daniel i Så som i himlen. Han kan också vara helt obekant som Fanny och Zack i Änglagård. Så gott som alltid är den som kommer en storstadsmänniska, med vanor och sätt att tala som skiljer sig från de inföddas.
Berättelserna följer ungefär samma mönster. Storstadsmänniskan bemöts till en början ganska bra om än misstänksamt. Hon anländer med ett öppet sinne och tänker sig ett avkopplande break från det hektiska stadslivet.
Men snart växer misstänksamheten. Landsbygdsmänniskorna skräms eller provoceras av det obekanta. Storstadsmänniskan blir ifrågasatt eller hotad. Hennes fördomsfria och moderna leverne rubbar maktbalansen i byn.
Men sympatin i berättelsen ligger hos henne. Det är hon som är tolerant och upplyst. Hon fortsätter att ensam slåss mot det förstockade kollektivet. Och till slut vinner hon. Någon av de som motarbetat henne går för långt och bryter reglerna som gäller i bygden. Och då förstår till och med de inskränkta lantisarna att de haft fel. Storstadsmänniskan kan resa hem igen. Som en ärrad hjälte.
Tittar man närmare på hur landsbygsmänniskorna skildras har de ofta en rad saker gemensamt. Storstadsmänniskan är civiliserad, bildad, kultiverad. Sätt sen bara ett o-led framför de där egenskaperna så står lantisen blottad där. Ociviliserad, snar till våld och utan respekt för våra lagar. Obildad, utan kunskaper om litteratur eller konst. Okultiverad, utan koll på viner och raffinerade maträtter.
Storstadsmänniskan anländer som en slags frälsningsgestalt. Titta på dirigenten Daniel i Så som i himlen med förmåga att öppna de enkla själarnas hjärtan och göra dem till riktiga människor. Eller fundera över polisen Erik som får bukt med buslivet i skogarna i Jägarna.
Landsbygdsmänniskorna kan sorteras in i några huvudtyper. De goda men bortkomna: såna som storstadsmänniskan kan fatta sympati för. Gottfrid i Änglagård eller Lena i Såsom i himlen. Storstadsmänniskan kan leda dem ur deras oupplysning men hon kan också själv lära sig något av dem. Fanny kommer i kontakt med den rena kärleken genom Gottfrid och detsamma gäller dirigenten Daniel genom Lena. Men det de får lära känna är märk väl - en naturkraft. Bara i det som är naturligt, intuitivt, kan landsbygdsmänniskorna tillföra den belevade storstadsmänniskan något.
Det finns fler osympatiska än sympatiska gestaltningar av landsbygdens människa. Vanlig är den insnöade och konspiratoriska som sprider rykten och förtalar. Den äldre systern Eivor i Masjävlar eller butiksflickan Eva i Änglagård. Ofta antyds att de känner sig underlägsna. De har inte storstadsmänniskans fina sätt eller utbildning. Och de ställer ofta till stora problem för henne.
Men det största hotet lurar i den tredje typen: Den direkt farliga. Liksom naturen själv är han för det är nästan alltid en man vild och otämjd. Han struntar i lagar och regler. Hustrumisshandlaren i Så som i Himlen är ett exempel på det här liksom flera av männen i Jägarna. Men det är också den här gestalten som paradoxalt nog hjälper storstadsmänniskan. Genom att busen går för långt får landsbygdskollektivet en aning om vart deras logik kan leda om den dras till sin spets.
Alla de tre typerna är okomplicerade och förankrade i myllan. Här skymtar ett nationalromantiskt drag som förstärks av miljöskildringen, vilken poängterar det vackra landskapet.
Läggs pusselbitarna ihop anas varför skildringen ser ut som den gör. Film produceras i storstan av människor som själva är inflyttade eller har föräldrar som är det. Trötta av det hektiska stadslivet tittar de tillbaka på resterna av det gamla bondesamhället. Med nostalgi. Med stadsögon på landsbygdslivet.
Det här är inte tillräckligt som förklaring. Men slutet i filmerna ger viss ytterligare ledning. Där lämnar storstadsmänniskan byn för att återvända till stan. Efter kampen mot kollektivet på landsbygden kan hon vända tillbaka till den individualistiska och toleranta staden och inse att den är hennes hem. Det finns ingen väg tillbaka till landsbygdslivet. Det har hon nu förstått. Även om det är vackert på landsbygden så är inskränktheten och människorna där ansträngande.
Man kan fråga sig vem som egentligen är rädd för det obekanta. Liksom vem som har en fördomsfull bild av det som är annorlunda.

Mer läsning

Annons