Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lugns repliker blixtrar mot en nattsvart bakgrund

/

Curt Bladh ser en urpremiär på Dramaten
TEATER
Dramaten, Målarsalen: Vera av Kristina Lugn.
Regi: Stefan Larsson
Scenbild: Rufus Didwiszus
Kostym: Kajsa Larsson
I rollerna: Ewa Fröling, Reine Brynolfsson,
Sofia Ledarp, Anna Björk, Johan Lindell.

Annons
"Min avsikt med pjäsen 'Vera' var att beskriva alla de möjligheter till
glädje jag funnit i livet. Jag tycker att jag lyckats häpnadsväckande bra",
skriver Kristina Lugn i programmet till Dramatens uppsättning av pjäsen,
urpremiär på Målarsalen på lördagskvällen.
Tro henne inte, "Vera" är något helt annat. Mot en nattsvart bakgrund har
Lugn skrivit en pjäs som liknar en slagfärdig, infallsrik Beckettvariant.
"Jag försöker låta bli att tänka på att jag ska gå nu" är öppningsrepliken;
som ett eko från "Godot". Liksom hos Beckett är det svårt att veta i
efterhand vad det handlar om, av det enkla skälet att det handlar om allt.
Om kärlek, om företagande, kvinnoroll, mammaroll, äktenskap, kärlek,
litteratur, bokförläggeri, kvalitetskultur...; uppräkningen kan fortsätta.
Det gör det i enstaka repliker, plötsliga infall, ena stunden en
snilleblixt, andra en djupt pessimistisk suck. "Vera" är en rad reliker utan
något påfallande samband. Ett slags ordväv, mot en mörk fond av livsinsikt.
Kristina Lugn är kanske inte den mest storslagna av dramatiker men mer
slagfärdig än många. Ibland drar denna slagfärdighet i väg med hennes
dramatik; den tycks vandra sina egna vägar, irrande stigar genom språket.
Sällan har det varit så tydligt som i denna bild av liv och kärlek, kultur
och företag i "Vera".
Lugns personliga form av dramatik lämnar fritt utrymme för både iscensättare
och skådespelare. I "Vera" tycks de ha fått forma sina roller efter eget
huvud, ändå starkt disciplinerade av texten. Det kräver en del, inte minst
en ensemble med tonträff.
En sådan har Stefan Larsson, regissören, ställt samman i Målarsalen: Ewa
Fröling, Reine Brynolfsson, Sofia Ledarp, Anna Björk och Johan Lindell. Här
är ingen plats för individuellt stjärnspel. Det är ett spel för en ensemble,
väl samspelad, en laginsats.
Det börjar, medan publiken tar plats, med att fyra av dem spelar pingis. Som
illustration till Lugns dramatik är det utmärkt. Likt bollen far hennes
repliker fram och tillbaka över det dramatiska nätet.
När bordtennisbordet fälls ihop visar sig Rufus Didiwiszus scenbild vara ett
slitet, stökigt förlagskontor. Där härskar förlagets skapare och chef, Vera.
Situationen är kris. Förlaget, med en idé om att god litteratur är lönsam,
är i kris, nära konkursen. Och Vera angrips, bokstavligen, från alla håll.
Hon angrips av sina två före detta män, juristen Sven och poeten och
bankmannen Eldhagen, av sin vän och rådgivare Helena och av dottern Kerstin.
Deras syn på Vera är bilden av ett misslyckande, som kvinna, företagare,
mor, hustru, vän. Vilket de inledningsvis förklarar för henne.
Så kunde det slutat men Kristina Lugn vrider situationen många varv innan
det till sist tar slut, sedan Vera också varit död en stund. Hastigt
beskrivet kan det förefalla som ännu en trist social och emotionell
eländesskildring. Vilket det är men i komedins form. Som balansakt mellan
det nattsvarta och det komiska är Lugns pjäs snudd på briljant. Den bärs upp
av sin vitsighet och sina träffsäkra kommentarer och förankras i en isande
insikt om hur livet är; det är kort vilket är bra, som Sven ammanfattar
situationen.
Någon gång tycks Lugn slå knut på sig själv; formuleringsglädjen kan bli
litet för snabb och snillrik, paradoxerna en och annan för mycket. Det är
ändå undantag, och hur som helst flimrar de snabbt förbi i Stefan Larssons
snabba, täta, intensiva uppsättning. Här träffar replikerna som pilar,
vilostunderna är få och korta, tempot snudd på förkrossande. Något går
kanske förlorat i denna täthet, den eftertanke varje snilleblixt i dialogen
faktiskt vilar i.
Men glöm det. "Vera" i Dramatens version är ett stycke blixtrande teater,
framför allt sällsynt välspelad. Av Ewa Fröling som Vera, ifrågasatt och
attackerad från alla håll men på något vis både oåtkomlig och oförstörbar.
Styckets sorg vilar tung i hennes gestalt medan smärtan finns hos andra, i
första hand Sofia Ledarp som dottern. Fostrad i en korseld av kärlekslöshet
är hon utlämnad till sitt eget misslyckande. Det är ändå den mest otydliga
av pjäsens gestalter, svår att fånga, nästan omöjlig att identifiera. Att
inte heller Sofia Ledarp riktigt tycks ha förstått vem Kerstin är gör hennes
tolkning gripande.
Reine Brynolfsson spelar en av sina älsklingsroller som den cyniske
sanningssägaren Sven. Han är smått suverän på sådant, med sina liksom
avhuggna repliker och sitt uttryckslösa ansikte. Hans Sven säger de mest
förödande saker med samma tonfall som han kommenterar bokslutet eller
förklarar sin åtrå till Helena.
Anna Björk spelar rollen under en mask av förtjusande ung kvinna. Men där
gömmer sig en orm, beredd att alltid hugga till. Det är ett litet
balansnummer som Anna Björk utför med en säkerhet och tonträff som är lika
skrämmande som förtjusande.
Litet i utkanten rör sig Eldhagen, en bankman kombinerad med poet. Johan
Lindell gestaltar honom med en finstilt blandning av auktoritet och
insmickrande slemmighet.
Tillsammans utför de ett stycke pingpongteater, snabb, med många skruvade
slag, snabba returer och väl dolda servar. Det är kanske ingen pjäs som
hamnar i den stora dramatiken men "Vera" räcker mer än väl för en
underhållande, överrumplande och tänkvärd halvannan timme på teatern.

Mer läsning

Annons