Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande om barnsängsfeber

/
  • Att föda barn var förr förknippat med livsfara. Ignaz Semmelweis, en sällan hågkommen hjälte, har räddat livet på många kvinnor.

Annons
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Sherwin B. Nuland
Översättning: Per Lennart Månsson
Nya Doxa

Det är ett av de konstigaste museer jag någonsin besökt. Och det vill inte säga lite.
Det är inrymt i en vacker sjuttonhundratalsbyggnad i Tabán-distriktet och ligger strax nedanför det imponerande slottet som vilar högst upp på ett av Budasidans berg. Dörren är låst. Men det finns en gammal ringklocka på väggen.
Jag trycker på ringklockan. Inget händer. Jag trycker igen. Och igen. Ingenting.
När vi redan börjat gå nerför backen hojtar en man på oss och vinkar trött att vi ska komma tillbaka. Väl inne i huset stinker det surt av stekt korv och bakom ett draperi ser man in i ett litet kök. Där sitter en äldre kvinna och äter.
Det är uppenbart att vi avbrutit deras lunch. Mannen pekar irriterat mot en gammal stentrappa. Vi går upp och kommer ut på en öde innergård. Men varenda dörr är låst. Vi känner på fem, sex stycken med samma nedslående resultat.
En av dörrarna går till slut att öppna. Därinne är det nersläckt, alldeles becksvart. Men snart kommer en äldre man, kanske rentav nittio, iförd en inte precis nytvättad vit läkarrock och tar buttert emot oss. Han nickar och hummar, hummar och nickar. I det här huset finns Medicinhistoriska museet i Budapest. Men det är också det hus där Ignáz Semmelweis föddes den 1 juli 1818.
Det är alltså som det ska. En så märklig man som Semmelweis ska ha ett märkligt museum. Golven inne i museet knarrar värre än i en gammal skräckfilm. Varje steg låter som om man gick på cornflakes mitt under en begravning. Stanken av formalin och desinfektionsmedel är stark och kväljande. Och den ålderstigne mannen håller sig hela tiden mindre än en halv meter från min sida. Han hummar och hummar, nickar och nickar.
Om Ignáz Semmelweis har den ofta briljante medicinhistorikern och professorn i klinisk kirurgi vid Yale University, Sherwin B. Nuland, skrivit en alldeles lysande bok. Semmelweis blev 1855 professor i Budapest, men det var på det berömda och stora sjukhuset Allgemeines Krankenhaus i Wien som han började inse kopplingen mellan skitiga händer och kvinnors höga dödlighet i barnsängsfeber.
På sjukhuset fanns två förlossningsavdelningar. På den ena arbetade barnmorskor, på den andra läkarstuderande och doktorer. Dödligheten var ungefär tio gånger så hög på den avdelning där studenterna arbetade.
Semmelweis arbetade intensivt med att studera den noggranna statistik som fördes; med olika förklaringsmodeller. En stor skillnad var att läkarna och studenterna på morgonen arbetade med obduktioner och sedan gick direkt in till förlossningsavdelningen. Semmelweis gjorde en mängd iakttagelser, men slutsatsen var alltid densamma: smittan måste komma från läkarna och studenterna.
Ignáz Semmelweis befallde då, i mitten av maj 1847, studenterna och läkarna och all vårdpersonal att tvätta händerna i klorlösning innan de vidrörde en födande kvinna. Vid skålen med klorlösning lade han små hårda borstar som skulle användas till att rengöra naglarna. Dödligheten sjönk inom ganska kort tid drastiskt, i princip till samma nivå som bland barnmorskorna.
Att Semmelweis mötte ett massivt motstånd berodde inte minst på att hans bevisföring entydigt visade att det var läkarna själva som hade varit orsak till alla dessa kvinnors död. Det lämnade inte heller honom själv någon ro. Det tärde på hans sinne och samvete. Sedan, helt plötsligt, lämnar Semmelweis Wien och återvänder till hemstaden Budapest.
Han förvandlas, blir allt konstigare, butter och inåtvänd, aggressiv och påstridig och alltmer besatt av sina rön om barnsängsfebern. Tidigare forskning har hävdat att Semmelweis drabbats av syfilis. Detta tillbakavisar nu Sherwin B. Nuland och hävdar, på goda grunder, att Semmelweis drabbades av Alzheimers presenila demens. Nuland avlivar ytterligare en livskraftig myter: det har alltid hävdats att Semmelweis dog av att han råkade skära sig själv i fingret under en obduktion och alltså avled av samma orsak som kvinnorna i barnsängsfeber.
Sherwin B. Nuland visar ytterst övertygande att Semmelweis avled av den misshandel han utsattes för på det Irrenhaus alltså dårhus i Wien dit han lurades av vänner och familj. Han bygger sin bevisföring bland annat på de röntgenbilder som togs av Semmelweis skelett då hans kropp grävdes upp för att gravsättas i Budapest.
Och där står jag många år senare i Semmelweis födelsehem och tittar på ett gul-brunt kranium, en dödskalle som grinar hånfullt mot mig. Bredvid mig står den gamle mannen som fått en alltmer förvirrad och stirrig blick. Det enda han säger är:
Jaaa, Semmelweis. Jaaa, Semmelweis. Jaaa, Semmelweis.

Mer läsning

Annons