Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Människans nåd att skapa

Annons
Torgny Lindgren
Dorés Bibel
Norstedts

Med Dorés Bibel avslutar Torgny Lindgren triptyken som inleddes med Hummelhonung och Pölsan. Läsaren känner igen sig. Inte bara miljön är densamma, det inre av Västerbotten, några av figurerna i de tidigare böckerna dyker upp, om så bara för att ta farväl. Och i köken står långkok på spisen.
Lindgren har övergivit det mesta av de dialektala inslagen, den arkaiserade västerbottniskan, men den strama, kärva tonen är kvar i det utmejslade språket liksom humorn. Lindgren är rolig.
I Dorés Bibel diskuterar han det konstnärliga skapandet. Huvudpersonen är en anonym icke läs- och skrivkunnig man, som tycks ha hela världslitteraturen i sitt huvud och som exakt kan återge bilderna från Dorés Bibel. Hans uppgift är att tala in en bok om konstnären Gustave Doré. Eller som Lindgren skriver, att säga boken till inspelningsapparaten.
Huvudpersonen kan allt om Doré. Allt om honom har han kunnat läsa ut ur bilderna. Eller läsa in i bilderna? Så vad är sant och vad är fantasi? Detta funderar inte minst notisskrivaren Manfred Marklund på, han som i Pölsan tvingades till ett femtioårigt uppehåll i sitt skrivande därför att han hittade på platser och händelser i sina notiser.
Vad kan man göra en notis av? Är Marklunds skrivande från Avabäck och Avaberget en förutsättning för de avlägsna platsernas existens? Är hans skrivande bara en livslögn? Men det kanske går att leva på en livslögn, att forma sitt liv utifrån det man vill att det ska vara och inte vad det är? Åtminstone kan en nödlögn göra livet lättare att uthärda än sanningen.
Frågorna är många. Torgny Lindgren ställer dem varsamt och med respekt för människorna i sina böcker. De har överdrivna tankar om sig själva och lika ofta om omgivningens uppskattning av dem. Något som skulle kunna vara löjligt och något att skoja med, men Lindgren avstår.
Lindgren är inte den som strikt håller sig till den påvisbara sanningen. För honom är sanning, fantasi och lögn grundelement i det konstnärliga skapandet.
Men så helt idylliskt och oskyldigt är det inte ens i Västerbottens inland som man kan förledas tro av en så förföriskt skicklig berättare som Lindgren.
Den svårt dyslektiske huvudpersonen har en far, jägmästaren, som står för det rationella, för vetenskaplig exakthet och kunskap. För honom är sonen obildbar och vanför, en äcklig och onyttig fantast som förläst sig på Dorés bilder och förletts av morfaderns berättelser ur världslitteraturen. Han placerar sonen på ett hem för obildbara. Därmed tycks det som om Lindgren ställer rationaliteten och moderniteten i motsättning till fantasin och den fria människans "nåd" att skapa fritt.

Mer läsning

Annons