Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Fredrika Bremer i Monreale

/
  • Paulus kikar fram över korset i katedralen i Monreale, som innehåller de kanske vackraste mosaikarbetena i världen.

Annons
\"På gyllne mosaik-grund utvecklar sig här hela skapelsehistorien i taflor barnsliga i uppfattning, löjliga i utförande, men ur vilka ögonen, blicken, stråla med ofta underbar makt\", skriver Fredrika Bremer i sin resedagbok när hon besöker domen i Monreale på Sicilien i november 1858. Nu står vi och spanar upp mot samma mosaiktavlor.
De börjar en fem sex meter över golvet och fyller kyrkans väggar med tre väldiga bildband. Överallt ansikten, figurer, utspel, scener, mest i blått, grått och brunt. Taket och balkarna är i guld, liksom stora delar av mosaikbilderna; kyrkan verkar gjord i ett enda stycke, som en utsirad, underbar guldtacka. Och det är inte brackigt, det blir en tät, strålande ton över hela denna underbara låda.
Längst fram tronar Gud, i absiden. Han håller upp en text och ser ut över världen. Men bilden vilar i halvskugga, Han står inne i det glimmande dunklet.
Skapelseberättelsens första bilder är gåtfulla. Gud hänger i luftballong över ett stormigt hav, Han skiljer på land och vatten; vattnet hänger i en bubbla, Han har fötterna i det. Om det nu är vatten. Bibeln talar ju om att Han skilde ljus från mörker som när man separerar grädde från mjölk. På en annan bild ser det ut som om Han utgår från fyra stora frökapslar, när han skapar jorden. Märkligt.
Så slungar Han en stråle av ljus in i Adam som blir människa.
Och sedan går det undan: Eva reser sig upp ur Adam, de blir två, hon får äpplet, de slängs ut, bär pälskläder, odlar jorden, Kain dödar Abel med en klubba, det blir krig och mord.
Nu tänder någon upp i absiden och ett par strålkastare belyser allhärskaren, Pantokrator. Vi ser ett asketiskt ansikte, inramat av en tjock hårman. Gud är en svartmuskig man, en sådan som under mer jordiska förhållanden nog skulle behöva raka sig två gånger om dagen. Han är klädd i blå mantel och under den skymtar en glittrande klädnad. Så slocknar Han igen.
Berättelserna fortsätter i flera varv, det blir väl en halv kilometer bilder om man vikar upp kyrkans väggar och tak och mäter. Och där, borta i valvgången bland pelarna, har vi Jesu historia, en lika ojämförlig bilderbok.
Nu lyser Gud i absiden igen. Blicken är tung och munnen rätt liten. Vi kliver runt för att försöka få tag i den där blicken, men den glider undan och försvinner ut till vänster. Han betraktar väl något hinsides.
Så upptäcker vi att man kan tända upp Gud för en euro. Då lyser Han i någon minut.
En orgel börjar plötsligt dundra, det är Mendelsohns bröllopsmarsch. Och där kommer pappan med bruden under armen. Prästen ringer i sin klocka.
Det är ett fantastiskt ställe, här finns den kanske bästa mosaikkonsten i världen. Samtidigt är det en vardaglig mötesplats, folk sitter och skvallrar i bänkarna, barn leker och rusar runt bland pelarna, tusen turister tar foton av bilderna och utanför de öppna kyrkdörrarna går ett gäng cyklister i mål i en tävling. Och Fransesco och Katarina gifter sig inför allas ögon. Det missade Fredrika! Hon såg inte vardagen, hon är så högstämd i sin text.
När ljuset åter ligger på Världshärskaren ser vi hur noggrant skägget är anlagt med en serie parallella slingor. Och i Hans ansikte finns likartade slingor, de skuggar fram kinderna, ger pannan rynkor och dragen ett större allvar.
Bremer såg samma sak när hon betraktade \"Christushufvudet\". Hon menade att detta uttryck av \"allvar och mildhet\" också låg \"latent bundet hos folket\". Men så svänger hon och ilsknar till: männen \"synes särdeles njuta af att göra ingenting\", skriver hon oväntat, de är mestadels lättingar och oduglingar. Det hänger nog samman med att främmande herrar hindrat sicilianarna från att utveckla sitt \"bättre sjelf\", tror hon. Ett par år senare kom den nationella befrielsen.
Applåder. De två är gifta. Och prästen ringer igen. Som när stinsen på en gammal station klämtar i handklockan för avgång. Livets tåg.
Varje pelare har individualitet, skriver Bremer. Det kan man väl diskutera. Men de är otroligt dekorativa. Vi ställer oss någon decimeter från en väggbild och ser hur varje bit har huggits till och fogats in i mosaiken. Svinsäkert. Grant.
Här finns alla de bibliska figurerna avbildade. Det är som att gå runt och bläddra i ett familjealbum från Jesu tid. Vi ser på Nya Testamentet. Men det hänger högt. Folk står och vrider nackarna ur led, öppnar munnen, ler till, mumlar ett par ord, pekar. Där är Paulus, säger vi, han ser bra vresig ut, en stenhård typ, surmagad. Det är ju hemskt att tänka sig att det är den mannen som format dogmerna och gett oss vår värdegrund.

Mer läsning

Annons