Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flamencons hetta först i festival

/

"Den spanska gitarren" är temat för årets upplaga av Sundsvalls Gitarrfestival och det är svårt att tänka sig något mer spanskt än flamencon.

Annons

Att en flamencokonsert fick inleda festivalen var därför logiskt, och kvaliteten på den bådar gott för resten.

Flamencon har rötter hos romerna, hos araberna, hos judarna, hos spanjorerna. Konserttiteln till trots blev det ingen berättelse om flamencons historia, vilket i och för sig hade varit intressant. Men det blev desto mer musik i en tappning som befann sig fjärran från all turistflamenco: här var den verkliga, seriösa konstarten med sina tvära kast, sin dramatik, sitt mörka vemod och starka känslor. Konserten gavs dessutom till minne av den nyss avlidne legenden Paco de Lucia.

Sveriges mesta flamencogitarrist Erik Steen är en verklig virtuos: hans fingrar blixtrar och tonerna rinner fram ur dem som en glittrande ström. Även i lugna, improvisatoriska och recitativa avsnitt ligger temperamentet och snabbheten och bubblar under ytan i hans komplexa, växlingsrika spel. Slagverkaren Valter Kinbom var mjuk på handen och aldrig slamrande eller dominerande; den rytmiska basen i flamencon är handklapp, som rätt betonat elegant bär ett gitarrstycke med sväng och tempo.

Här var känslo- och röststarke sångaren Gustavo Rey, och i flamencons mässande, klagande, ornamenterade sång märker man som mest det arabiska arvet. Och här var dansaren Pia Pohjakaljo, som fysiskt åskådliggjorde vad flamenco handlar om: känslor som först är undertryckta, som pyr under ytan - och som sedan plötsligt lösgörs i explosiva gitarrackord och i heta, förtätade rytmer och stegrande tempo.

Periodvis rörde hon sig i en sorts ultrarapid med bakåtlutad överkropp och vridande händer, för att sedan gå loss med virvlande fötter och stampande klackar, medan hennes ansikte talade om allt från högdragenhet till sorg till vrede. Hennes fötter utförde riktiga trumsolon och det är omöjligt att förstå hur någon kan smattra så snabbt med klackarna. Ibland var det som om man hörde exakt samma rörelse, samma stämning, i gitarren som man såg i dansen. Syn och hörsel blev ett.

Flamencons hetta, kraft och känsloladdning gör den till en upplevelse. Särskilt när den görs så kompetent och med sådan utstrålning som här.

Mer läsning

Annons