Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikalitet och fraskänsla övertygar

Sundsvalls Gustav Adolfs kyrka (fredagen):
Brahms: "Ein Deutsches Requiem".
Arne Almroth, dirigent; Eir Inderhaug, sopran; Gunnar Birgersson,
baryton; Trønderkor; Nordiska Kammarorkestern.

Annons
Kammarorkestern har under gångna säsonger börjat framföra körverk,
senast Händels "Messias" och J.S.Bachs Juloratorium. Till fredagens
konsert i Sundsvalls Gustav Adolfs kyrka hade man vänt blickarna från
den tidiga musiken till Johannes Brahms "Ein Deutsches Requiem".
Även vid denna körsatsning bestod sångarna av amatörer; den här gången
kom de med hela åttio stämmor från Norge. Nu är Trønderkor är en
jämförelsevis god amatörkör, som förmår att variera dynamik och uttryck.
Det jag saknade var tydligare stämmor, större mellanregister och
framför allt en större känslighet för klangen. En stor tillgång under
kvällen var dirigenten Arne Almroths vakenhet och tydliga frasbågar. Som
helhet ett musikaliskt fungerande framförande.
I verkets första del, "Selig sind, di da Leid tragen", var spelet
sammanhållet, men körstämmorna för odefinierade. Den andra delen, "Denn
alles Fleish ese ist wie Gras", fungerade väl. Samlade sångstämmor i
fortepartierna och ett inspirerat och välljudande orkesterspel, med
utmärkt blås. I den här delen underströk också dirigenten de snabba
partiernas rytm på ett effektivt vis. Kontrasten till de långsamma
partierna var stor. Inte bara den här satsen utan verket som helhet fick
också ett tydligt romantiskt uttryck, gärna mer lyriskt än dramatiskt.
Verkets tredje del, "Herr, lehre doch mich", fick en sammanhållen prägel
och körens intonation var tillfredsställande. Satsen lyftes av
barytonsångaren Gunnar Birgersson. Hans djupa stämma, och i synnerhet
hans dramatiska uttryck var mycket tilltalande och gav nyans åt
tolkningen. Hans påfallande djupa stämma var dock inte helt tillfreds
med de höga tonerna.
Mindre till sin rätt i den här musiken var sopranen Eir Inderhaug.
Hennes parti i den femte delen, "Ihr habt nun Traurigkeit", bar väl ut
men stämmans skarpa, stundtals pressade karaktär blev för ensidig, i
klang och dynamik. Stroferna andas hoppfullhet. De bör formas med ömhet
för att övertyga. I rekviemets sjätte del, "Denn wir haben hier keine
bleibende Statt", byggde man kraftfullt upp de stegrade sekvenserna mot
höjdpunkten "Tod wo ist". Satsens snabba kast mellan stämmorna en rapp
dialog mellan sångare och instrument drog dock körens bristande
rörlighet i ljuset.
En professionell kör, hur stor eller liten den må vara, hörs aldrig i
Sundsvall. Det vore en lovvärd satsning för framtiden. Det behöver ju
inte nödvändigtvis alltid vara de största verken, oratorierna och
dödmässorna, man tar sig an.


Mer läsning

Annons