Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nobelpriset till Harold Pinter

/

När John Osbornes \"Se dig om i vrede\" i maj 1956 hade premiär på John Devines Royal Court markerade det ett brott i den brittiska teatertraditionen. Bort från West End, bort från de förskönande komedierna, den kvicka ytligheten hos författare som Terence Rattigan och Noel Coward. Med Osborne föddes köksbänksrealismen.

Annons
Han fick snart efterföljare, den mest markante i denna typ av teater var Arnold Wesker. Även Harold Pinter kom att räknas till gruppen den som i medier kom att kallas de arga unga männen. Även om ingen utom Jimmy Porter i Osbornes pjäs var särskilt arg, däremot kritisk mot mycket i det brittiska samhället och dess traditioner.
Harold Pinter har sina dramatiska rötter mer i denna tid än i detta sällskap. När han året efter Osbornes pjäs debuterade som pjäsförfattare, med \"The Room\", var det en annan typ av teater, ett slags mer mångbottnad köksbänksrealism. Pinter hade också förebilder på annat håll, hos Iosnesco och Beckett. Med honom kom den absurda teater att ta en delvis ny väg.
Den debuterande dramatikern var väl införstådd med teater.
Redan i Hackney Grammar School hade han spelat teater, både Macbeth och Romeo i regi av Joseph Bearley. 1948 började han studier på Royal Academy of Dramatic Art och satsade på att bli skådespelare.
1951 flyttade han till Central School of Speech and Drama. När han samma år engagerades som skådespelare i Anew McMasters resande teatergrupp var han alltså grundligt utbildad i scenkonsten. Med McMaster reste han på turnéer med olika Shakespeare uppsättningar.
1954 1957 reste han på nya turnéer, nu under aktörnamnet David Baron.
Debuten som dramatiker var alltså väl förberedd, och denna bakgrund har präglat Pinters fortsatta skrivande. Han är i högsta grad av teaterns författare, vilket bidragit till att hans pjäser spelats mycket flitigt.
Samma år som \"The Room\" hade premiär uruppfördes hans andra pjäs, \"The Birthday Party\" (\"Födelsedagsfesten\"); premiären var ett gediget, snart legendariskt fiasko. Vilket kan förefalla märkligt eftersom \"Födelsedagsfesten\" kommit att bli hans mest spelade pjäs.
Hans tredje pjäs 1957 var \"The Dumb Waiter\". Det stora genombrottet kom med \"The Caretaker\" (\"Fastighetsskötaren\") 1959.
Pinters tidigare pjäser präglades av mycket liten intrig, dramatiken finns i det vardagliga småprat ur vilket växer spänningar och anas ett hot. Kritiker har karakteriserat Pinters stil som \"comedy of menace\" (\"hotets komedi\"). Vilket är en träffande beskrivning: i det vardagliga pratet anas ständigt ett hot.
Det kan i sin tur sökas tillbaka i Pinters liv. Han är son till en judisk damskräddare i London och fick som jude uppleva tidens antisemitism. Nobelpriset till Harold Pinter

Mer läsning

Annons