Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Originellt och skälvande

/

BOK Anna Jörgensdotter: Änglarnas syster. Bonniers

Annons
Anna Jörgensdotter är dubbelt så gammal som jag-berättaren Sonja i romanen Änglarnas syster: 32 mot 16. Det väcker en under senare år ofta ställd fråga till liv: varför denna hos yngre författare, i synnerhet kvinnliga sådana, intensiva fixering vid barndom och tonår?

Är det inte, tänker kritikergubben, dags att växa upp och en gång för alla överge navelskådandet? Det finns ju faktiskt en värld bortom högstadiet. En både mera avspänd och komplicerad verklighet än mobbarnas och mobboffrens, normalitetens och avvikelsens. Varför som vuxen och etablerad författare detta är Jörgensdotters tredje verk på Bonniers älta anno dazumals besvikelser och revanscher, tillkortakommanden och frigörelser?

När man väl lämpat över den sortens funderingar på kultursociologernas och genusforskarnas bord är det inga problem att se författarens egenart, hennes förmåga att pumpa in originalitet i en genre som inte bara befinner sig halvvägs mellan ungdoms- och vuxenromanen, utan också haft en tendens att stelna i standardbilder och självgodhet.

Om inte virtuos, så är Jörgensdotters prosa tveklöst vital. Det kränger och svänger och det är väl egentligen bara när Sonja hamnar på undantag, och den albanska grannfruns i och för sig spännande och tragiska öde skisseras, som tonen brister och texten reduceras till läxläsning och redovisning. I gengäld kan de balkanska mödorna ses som en förberedelse i inlevelse och ett stapplande steg mot en litteratur utanför naveln.

Men ännu regerar Sonja. Hon som går sista terminen i nian och väcker uppseende både medelst sturiga lektionsfrågor och lila glitterhatt. \"Människor känner igen mej. Människor känner mej inte.\"

I likhet med en hoper kollegor från årets svenska romanutgivning är Sonja och hennes provokationer och vilsenhet emellertid inte med nödvändighet ålderstypiska konsekvenser. Olyckan och den onda bråda döden är också här en bidragande orsak till beteendet och familjesprickorna.

Inte bara för att debutromanen från 2002 hette \"Pappa Pralin\" (att jämföra med \"Pappa Pellerins dotter\") och för att en CD medföljer boken (ett slags soundtrack till Sonjas existens) kan Jörgensdotter liknas vid en Maria Gripe i (svart)rockåldern.

Fast mest kommer jag faktiskt att tänka på Roy Andersson och dennes tidiga filmer, som \"Giliap\". Gråheten, klassperspektivet, utslagningen. Det minimala självförtroendet. Den förlorade gnistan. Sonjas mamma i köket med inget annat sällskap än kaffekoppen och cigarretten. Dotterns försök att tränga igenom sorgen, tystnaden, stillaståendet. Stumheten dem emellan.

Det är i några återkommande ögonblick skälvande och socialt pregnant litteratur.



Mer läsning

Annons