Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öst & väst: Orientalism enligt Said

/

Annons
Djupt rotad i människans natur, verkar det, finns en drift att skapa sammanhang. Vi tycks behöva förstå vårt liv för att leva det, vare sig vi själva och världen alls är sammanhängande och möjliga att begripa eller ej. Vi lägger tillrätta en berättelse, en \"diskurs\", vi målar upp en världsbild med oss själva i centrum för att bestämma vårt vara och göra, vår position och riktning.
För detta behöver vi förebilder och motbilder. Vi jämför oss med andra, identifierar oss med våra likar eller dem vi vill likna och distanserar oss från våra \"olikar\". Detta gör vi både som individer och kollektiv. Vi grupperar genom egna erfarenheter och tankar, men till vår hjälp finns också praktiskt och försåtligt färdigpaketerade synsätt i form av fördomar och ideologier.
Kanske är det ofrånkomligt. Inget ljus utan mörker, inget gott utan ont, ingen kärlek utan hat. Men Västs respektive Östs kollektiva uppfattningar om varandra, orientalismen och occidentalismen, ligger till grund för dagens mest spridda och kanske allvarligaste globala konflikt. I förra artikeln i serien Öst & Väst redogjorde jag för vanföreställningen in extremis, konspirationsteorin. Fortsättningsvis ska vi titta närmare på de mer vardagliga sådana, här som där. Idag orientalismen, i Edward W Saids bemärkelse: Österlandet i Västerlandets ögon.
Fram till 1978 var orientalism ett samlingsnamn för allt akademiskt vetande om Orienten. Då kom Saids berömda verk Orientalism (1993 på svenska). En helt ny forskningsgren, postkoloniala studier, sprang ur boken, och den har i hög grad bidragit till samhälls- och beteendeforskares intressefokus och vetenskapliga självförståelse. I den är tesen att Västerlandet (främst Storbritannien, Frankrike och USA) har \"lagt beslag på\" och \"uppfunnit\" Österlandet (främst arabvärlden) för att med denna motbild framhäva de egna framgångarna, den egna rationaliteten och anspråket på världsomfattande och politisk dominans. Araben framställs historiskt fördomsfullt förklenande, som dum, svekfull och liderlig.
Said använder sig av en foucaultsk maktanalys (idéer, kulturer och historia kan inte förstås utan att maktförhållandena i dem studeras) och slår fast att varje europé som över huvud taget uttalat sig om Orienten varit rasistisk, imperialistisk och etnocentrisk. Västs orientalistiska föreställningar tjänar ett konkret syfte: politisk och ekonomisk makt. Occidenten har mästrat, och mästrar fortfarande, Orienten med sin orientalism. Å andra sidan, mildrar Said sin dom, har inget mer avancerat mänskligt samhälle erbjudit den enskilde andra redskap än imperialism, rasism och etnocentrism för att handskas med andra kulturer.
Magnus Berg skriver i ett avsnitt i sin bok Hudud från 1998 om varför populärkulturens karikatyrer av Orienten ser ut som de gör. Orientstereotyperna svarar mot något behov hos konsumenterna av populärkulturen, menar han. Han talar om den fasansfulla Orienten som västs tröst: svårigheter i den moderna västerländska kulturen framstår som bagatellartade jämförda med Orientens fasor och tvång, grymhet och förtryck. Den andra bilden är om Orienten som utopi: Här framstår Orientens sinnlighet och andlighet som ett lockande alternativ till Västerlandets teknifiering och rationalitetstro.
Occidentens orientalism handlar alltså mer om Occidentens självbild än om Orienten, och det är på Orientens bekostnad. \"Är det slöseri med moralisk energi att uppröras över populärorientalismen då den ju faktiskt inte handlar om Orienten, utan om väst?\" frågar sig Berg och svarar på ett ungefär: Nej, eftersom den beskriver en snedvriden västerländsk världsbild som Öst blir lidande av.
Jag undrar varför Väst är så fixerad vid sina egna vrångbilder av Öst istället för att bemöda sig om att bemöta Öst riktigt? För det tränger sig onekligen på. Som jag antydde i början är det ofrånkomligt och kanske rentav naturligt att om man intresserar sig för något nytt och främmande, så sätter man det i relation till sig själv och det man känner. För att begripa nya erfarenheter måste man sätta in dem i redan förvärvade. När jag reste i Indien lärde jag mig kanske en del om det landet, men jag lärde mig mest om Sverige! Förutom diverse magiska reseupplevelser var det perspektivet på mitt hemma som var det lärorika. Mest som en bieffekt inkorporerades Indien i min världsbild.
Om det inte går att komma runt sin eurocentrism, eller vad man väljer att kalla det, så är det åtminstone nödvändigt att vara medveten om den. Däri har Saids arbete stor betydelse.
Hur ska vi då förhålla oss till varandra, Öst och Väst? Att verkligen förstå en radikalt annorlunda kultur utifrån är kanske omöjligt, det är kanske en ambition vi måste släppa. Med respekt, är det då lätt att säga. Inte minst för att vi måste vara på vår vakt mot islamofobi i ett Europa med en växande population muslimer. Men i denna välmenande attityd kvarstår naturligtvis problemet hur vi ska förhålla oss till kulturella skillnader som strider mot våra västliga ideal som rättssäkerhet och demokrati. Kan och bör vi tolerera förtryck av minoriteter, oliktänkande och kvinnor i arabvärlden? Nationellt har vi ett korrigerande rättsväsende. Vad är det som säger att vår medkänsla med andras lidande ska göra halt vid nationsgränsen? Det är nog denna fråga som är den kritiska, och mindre frågan om västs vrångbilder av öst i sig, även om de naturligtvis är förknippade med varandra.
Stefan Jonsson är kanske inne på rätt spår i sitt bidrag till en antologi som kommer i höst, Orientalism i Sverige: Att i de pågående kulturkrigen se människan bortom kulturbarriärerna. Men då gäller det också att kunna kritisera den \"kulturbarriärism\" som florerar överallt inte minst i Orienten och arabvärlden och som skapar så mycket av ondskan i världen. Det gäller kanske att inse, och här är konsten vårt bästa verktyg, att både ljus och mörker, gott och ont, kärlek och hat löper genom alla människor och alla kulturer.

Mer läsning

Annons