Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

P.S.

Annons
En månad innan romanen kommer ut har Ernst Brunner berättat vad han tycker om Karl XII, bokens berättare och huvudperson. Brunners omdöme är tvärsäkert: kungen var en asexuell massmördare.
Om detta har det blåst upp en liten sommarstorm. Ty i höst kommer ännu en bok om den gamle hjälteklungen, it-konsulten och amatörhistorikern Peter Fromredovisning av "Karl XII:s död" med den något pretentiösa undertiteln "gåtans lösning".
För From är Karl XII fortfarande en hjälte, uppenbarligen ihjälskjuten av norrmännen som han just höll på att bekriga. Att kalla honom massmördare finner From absurt och menar att historiska personer måste ses i historiska sammanhang; kungens samtida, som ärkefienden Peter I i Ryssland, hade också synnerligen blodbesuldlade händer.
Mot den synen har historiker av facket invänt att det kan vara förödande att bedöma en person, till exempel en kung, enbart i historiens ljus. Medan mer samtida diktatorer Hitler i Tyskland, Mao i Kina, Stalin i Sovjetunionen och andra alltid bedöms i ett mer moraliskt än historiskt perspektiv. Så varför inte också Karl XII, han som drog ut i fält så ofta och med så förödande resultat att han råkade rasera den stormakt hans företrädare byggt upp.


Diskussionen om kungens karaktär kan tyckas överraskande; den historiska omedvetenheten brukar ligga som tät dimma över frågor som en kungs personlighet. Karl XII:s har för all del diskuterats; historiker av facket har rotat djupt i hans liv och öppnat hans kista för att se var kulan tog. Sådana diskussioner brukar dock hållas inom den akademiska världen; intresset för fackmässig historisk forskning är inte stort. Vilket kan förefalla märkligt när i stället amatörer på området som Herman Lindqvist, Jan Guillou och nu Brunner och From väcker så stort intresse.
Intressantare än att bestämma sig för om Karl XII var en massmördare eller inte är möjligen frågan hur historien ska bedömas: i ett historiskt sammanhang eller ett nutida.
När Maria Pia Boethius för en del år sedan skrev en mycket uppmärksammad bok om Sverige under andra världskriget (sedan det skrivits en rad avhandlingar i samma ämne, utan större allmänt intresse) såg hon hela historien som en moralfråga. Och kunde på så vis hårt kritisera krigsårens svenska samlingsregering. I Boethius ögon var regeringen undfallande, rädd, feg, omoralisk i största allmänhet. Att beslut till exempel om transiteringar togs under stor vånda är i efterhand lätt att glömma.
I diskussionen efter hennes bok fördes resonemang om att göra upp med historien. Det är något liknande, i ett längre perspektiv, Brunner och From tydligen håller på med.
Tanken är egentligen absurd. Hur gör man upp med ett lands historia annat än berättar den så utförligt och korrekt det är möjligt. Ungefär det Västtyskland och nu i någon mån det enade Tyskland, men aldrig det gamla DDR, gjort med sin 1900-talshistoria.
Men vem ska göra upp med historien? Är det en uppgift för dagens makthavare? Och leder inte i så fall denna uppgörelse till nya uppgörelser när makten, intresset och de moraliska priotiteringarna skiftar. Så att det som är historisk omoral i dag inte alls betraktas som omoral om något decennium, med ett annat styrande intresse.


Vi kan se ett lokalt exempel.
I decennier har Sundsvallsstrejken 1879 Sveriges första stora arbetskonflikt beskrivits som något slags socialistiskt förspel och ett exempel på hur det borgerliga samhället med vapenmakt slog ned strejken. Landshövdingen, Curry Treffenberg, har skildrats som den store skurken.
Synen på strejken har fått färg av det aktuella politiska modet; för vänstern har strejken uppfyllt alla krav på en händelse som beredde vägen för det socialistiska samhället. Bara den skildrades på det politiskt korrekta viset, mer eller mindre långt från verkligheten.
Till slut gick det så långt att LO bildat ett decennium efter strejken annekterade marken där de strejkande höll till, det gamla Skarpskyttefältet vid Vindskärsvarv, och reste ett eget minnesmärke i den något märkliga formen av ett plank.


Självklart ska historien diskuteras; den historiska forskningen, liksom annan forskning, är inget annat än en pågående debatt, en process av motsägelser för att nå så nära en åtminstone teoretisk sanning som möjligt. Men den forskningen måste ske utan moralisk överbyggnad.
Ernst Brunner har säkert, på sitt vis, rätt när han kallar Karl XII massmördare. Peter From har också rätt när han ser kungens i sitt samtida sammanhang där krig och massmord mer var regel än undantag. Åsikterna går isär men ingen kan sägas vara mer moralisk än den andra. Det tjänar knappast den historiska kunskapen att avfärda Karl XII som en omoralisk massmördare (vad hans sexliv eller brist på har med saken att göra är svårt att förstå men kanske nödvändigt för en roman).
Men att skildra historien med ett moraliskt facit som modell tjänar varken historien, samtiden eller framtiden.

Mer läsning

Annons