Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättad bild av fadern – angivaren

/

BOK
Péter Esterházy: Rättad utgåva. Öveersättning: Ildikó Márky och Gunnar D Hansson.
Norstedts

Annons
På Historiska Byrån förändrades allt. I de dosserier som togs fram fann Péter Esterházy en angivare och förrädare.
Mátyas Esterházy, kodnamn Csanádi.
Det var vintern 2000, hemma höll Péter Esterházy på att slutföra sitt största romanprojekt, boken om sin berömda släkt, berättelsen om fadern, inte i en version utan många: varje manlig medlem i släkten kallas "min far" i "Harmonia Caelstis".
När han läste den första dossier som lades på hans bord kände han genast igen sin fars handstil, vacker, behärskad: så skriver en intellektuell aristokrat.
Min far. En angivare, en rapportör till den hemliga polisen i kommunisternas Ungern. En förrädare. Han som skildrats så ¨kärleksfullt och vackert i "Harmonia Caelestis". Nu framträdde en annan bild. Motbild, skräckbild. Det hade gått två år sedan Mátyas Esterházy avled. Han fick varken läsa det vackra porträttet av sig i "Harmonia" eller det sonen Péter började skriva så snart han avslutat ssin stora familjekrönika.
Ty han visste, redan första dagen på Historiska Byrån det skulle bli många att han måste skriva mer. En "Rättad utgåva"; i dag kommer den på svenska, året efter "Harmonia Caelestis". Är den stora romanen vildvuxen, ständigt överraskande, med ett suveränt grepp om sekler och släkter en storslagen skildring är "Rättad utgåva" en gripande, uppfordrande, skriven med vemod, sorg, vrede och humor.
Tillsammans blir de två romanerna ett av samtidslitteraturens märkligaste verk.
Vad händer den som plötsligt får veta att en älskad här en far, för andra en mor, en vän, en man eller hustru levat ett dubbelliv, varit någon annan än han eller hon låtsas vara? Mátyas Esterházy framstod för omgivningen, och för sonen, som en aristokrat som råkade illa ut under regimen i Ungern, särskilt efter revolten 1956, åren med Kádar. Det var en rimlig bild: sådant hände med många ur den traditionella, historiska överklassen, eller med alla som på något vis kunde misstänkas vara regimens motståndare, eller misstrodde kommunismen i allmänhet.
Så vad fick den ansedde översättaren, den fint bildade Papi att bli angivare? Vad fick honom att leva detta hemliga liv, med möten på kaféer, där han avlade rapporter från sitt umgängesliv, om sina vänner, till och med sin egen släkt för kommunistregimens hantlangare inom III/III, den hemliga inrikes underrättelsetjänsten, kommunismens stab av angivare som skulle säkra maktinnehavet?
Péter Esterházy vet inte. "Rättad utgåva" är ett långt försök att förstå varför "han har förrått oss; sig själv, sin familj, sitt fosterland". Denne medlem av en släkt som i århundraden varit en av de ledande, alltid i maktens inre krets i Ungern lånade sig till den mest föraktliga av alla gärningar: att ange sina vänner. Ett brott? Eller en tragedi?
"Rättad utgåva" ger vilket är bokens verkliga avsikt inget enkelt svar utom möjligen detta: "min fars liv är det omedelbara (och frånstötande) beviset på människans frihet". vilket kan förefalla motsägelsefullt men är en typisk Esterházyformulering; i den döljer sin en djupare moral än den omedelbara. Utan den förpliktelse som ligger i själva moralen kan människan en far, en angivare handla med en frihet som blir omoralisk.
Péter Esterházy är inte den författare som berättar en enkel historia, från början till slut. För honom är historien mer ett tillstånd än en kronologisk sträcka. Så berättar han släktens historia i "Harmonia Caelestis" och sin fars i "Rättad utgåva". Historien här svart på vitt i Historiska Byråns samlingar från kommuniståren är mer en fråga än ett svar.
"Den realistiska prosan ligger inte för mig", skriver han. Men hans realism är av ett annat slag. Här som anklagelse, som vrede och som sorg.
"Verkligheten är inte till för att beskrivas utan för att användas.". Så skriver han, mindre berättelse, mer en handling.
Litterärt sker detta på ständigt skilda plan. Här citeras ur faderns akter det sker med röd text, byts till Esterházys berättelse om hur han läser akterna, hans reaktioner, hans privatliv dessa månader för fem år sedan, hans reaktioner när han skriver ned detta. Ständigt återkommer formuleringen "jag kom(mer( att tänka på" förkortat till j.k.a.t.p.. när texten växlar in på ett annat spår, han reducerar sina känslor till två versaler, S för skam, T för tårar.
Likt, bokstavligen, en röd tråd slingrar sig citaten från faderns rapporter till hemliga polisen genom texten, ibland omväxlande med Esterházys citat ur sin egen "Harmonia Caelestis". Som om faderns verksamhet kan förväxlas med sonen roman, en sublim fiktion av verkligheten.
Ständigt växlar synen på fadern och förräderiet; han kallas skitstövel ibland, älskad ibland, raseriet byts mot sorgen och medkänslan. Och ständigt denna fråga: vad fick honom att göra detta. Ett moraliskt dilemma men inget politiskt. I det fallet är Esterházy obeveklig: all skuld på kommunisterna, "kommunistsvin", "skitstövlar", "detta ruttna avskum".
Skulden är inte heller självklar, inte ens angivarens, "min far". Han citerar sin ungerske kollega Péter Nádas:
"Säkerhetstjänstens dunkla och konstanta vetskap upprätthölls inte av de små, simpla angivarna, vilka nöjer sig med några futtiga ören och inte heller av de lättvärvade karriäristerna och de andra nollorna, utan av mig."
Likt en besvärjelse, en tröst för att rädda faderns minnen undan skammen.
Men hur detta gick till, vardagen som angivare, kartläggs minutiöst i "Rättad utgåva". Alla småttigheter, all denna vardagsinformation ett besök hos någon, ett samtal, en fotbollsmatch, någon utlandsresa som ansågs nödvändiga för att "sakta men säkert bygga socialismen".
Péter Esterházy är inte den förste att skildra denna skuggvärld; han berättar själv om Sacha Andersson, den östttyske angivare som skildrades i en tv-film och om den brittiske historikern Timothy Garton Ashs bok "Personakt". Medan Garton Ash mer berättar sin historia hur han som utländsk besökare övervakades också av dem han trodde var hans vänner skildrar Esterházy sin fars öde med en annan intensitet, en förfäran som bränner sönder själva texten.
Han ser den också i ett litterärt sammanhang. Med vad han fann i Csanádis akter hamnade den stora släktkrönikan i ett annat ljus, en annan verklighet. "För att ljuga måste man känna till sanningen", skriver Esterházy.
Så är det; även om det är mer eller mindre nödvändigt att ha läst "Harmonia Caelestis" innan man läser "Rättad utgåva" är det moraliskt och mänskligt i omvänd ordning de ska ses.
Än en gång har de två översättarna, Ildikó Márky och Gunnar D Hansson, gjort en heroisk insats för att försvenska Esterházys egensinniga prosa.

Mer läsning

Annons