Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sex vid 67

BOK Dan Jane Juska: En lättfotad kvinna. Översättning: Elisabeth Helms. Wahlstyröm & Widstrand.

Annons
\"Innan jag fyller 67... skulle jag vilja ha massor med sex med en man jag tycker om. Om du vill prata innan funkar Trollope för mig. \" Hur skulle man besvara en sådan annons? Om den skulle placeras i en tidning?
Kanske: \"Gärna Trollope men hellre Drabble, Updike, Lessing eller Roth. Sex går också bra men då i sådana former att man inte känner sig exploaterad eller mansföraktad. Va då 67 förresten?\" Annonsen satte Jane i amerikanskan Jane Juskas roman En lättfotad kvinna in i en exklusiv tidskrift och fick 63 svar. Hur i himlens namn kan du välja en sådan bok, utropade en tidningsvän när han fick veta att jag var intresserad av boken. Bra fråga. Men jag hade en känsla av att romanen också skulle handla om andra, mer existentiella spörsmål om meningen med livet, om en bättre samvaro, en större närhet, ett starkare umgänge, mer mod och livslust och att det kroppsliga kunde bli en väg in i sådana diskussioner.
Och så fick jag för mig att Juska kunde skriva. Fast det sista får jag nog modifiera, hon är ingen stor stilist. Och det första också. Texten håller inte för en sådan läsning, den blir ofta långrandig och rätt konventionell. Och tonen glider då över i ren pratighet. Och att prata bra i en bok är svårt, det blir lätt krystat. Jane har fem års psykoanalys bakom sig när hon sätter in annonsen. Hon är beläst, lever ett rätt rikt socialt liv, är väldigt kulturambitiös men saknar män, kärlek och sänghalm. Det är roligt när hon sorterar svar. \"Ring mig på kontoret\", skriver en kandidat och inget mer. \"Har Viagra, kan resa\", meddelar en annan lika lakoniskt.
De sorteras bort.
Hon har till slut ett knappt tiotal svar i ja-högen. Sedan börjar hon berätta sina memoarer och de avsnitten lägger hon in som en sorts utfyllnad till berättelserna om de olika män hon träffar i anledning av annonsen. Hennes liv får vi alltså på köpet; hon har varit lärare och undervisar på ett fängelse efter pensioneringen, ett segt avsnitt handlar om det. Ett annat handlar om hennes groteskt dominerande mor, ett tredje om en okänslig far. Hon refererar bokliga intryck, berättar scener ur sitt skolliv, kammar igenom sitt misslyckade äktenskap, men också studierna, lärargärningen, den problematiske sonen osv. De avsnitten är aldrig riktigt bra eller nödvändiga; de ska väl ge relief och underhållning men blir bara rätt stolpiga beskrivningar av en duglig kvinnas liv och dagar. Och snart förvandlas de partierna till rena transportsträckor.
I själva verket är det rätt tydligt att Juska till varje pris vill balansera och kompensera sina lätta fötter med ett mer besjälat sinnelag. Mamma, farmor och alla andra lärde henne en gång att vara en fin flicka; nu har hon monterat ner det idealet, tror hon, men hela den där biografiska genomgången ska nog ändå visa att hon fortfarande är rätt fin. Boken tappar alltså fart i de avsnitten, man kan säga att den börjar om varje gång hon tar sig an sina brevsvar. Då får En lättfotad kvinna mer av dramatik och liv och man ser tydligare bokens ärende. Juska pläderar för att de äldre ska ha samma självklara rätt till sex och närhet som alla andra. Han ser så läcker ut att man skulle kunna äta upp honom, tänker Jane när hon träffar Sidney och då är den godbiten 68. Det gillar jag. Juska är annars rätt blyg när hon skriver om sex.
Det blir mer hångel än orgasmer, mer hänryckning än råsex, mer själarnas gemenskap än kropparnas. Det finns något enstaka katastroffall men de flesta män hon möter är rara och kloka, de visar mer respekt och ömhet än lättsinne och erotomani.


Mer läsning

Annons