Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sigurd kan konsten att berätta en historia

BOK
Jan Sigurd: Om konsten att misslyckas. (Bra Böcker)

Annons
Den samtida svenska novellen mår, efter decennier av tvinsot, förvånansvärt bra. Författare som Cecilia Davidsson och Hans Gunnarsson, Oline Stig och Ninni Holmqvist har återupprättat dess litterära prestige och rykte. Tillbaka till novellens guldålder och dess storartade novellistik når vi väl dock aldrig igen. Då köpte fackförbundspressen, veckotidningar och till och med dagstidningar noveller i stor omfattning av de samtida författarna. De fick därmed bra tillfällen att öva sig i det svåra , korta formatet. Plus en hyfsad hacka till bröd och annat nödvändigt, förstås.
Till listan av namn på författare som håller liv i och ger nytt och vitaliserande syre åt den svenska novelltraditionen måste ytterligare ett namn fogas Jan Sigurd. Det framstår extra tydligt när han nu låtit samla trettiotvå av sina bästa noveller i en välmatad pocketvolym med den småsorgliga titeln "Om konsten att misslyckas". Där ingår noveller från fyra av Jan Sigurds tidigare böcker såsom "Polsk jazz" och "Tillvaratagna affekter" och ett knippe nyskrivna och aldrig tidigare publicerade.
Stämningen som råder i många av bokens noveller är den av ett milt tungsinne. Ett stillsamt vemod. Som det kan vara på en enkel bar en vanlig vardagskväll strax före stängningsdags. Solen håller på att gå ner över de människoöden som kämpar och sprattlar i änden på existensens tunna fiskelina. De försöker och anstränger sig allt vad de orkar och mäktar med för att ta sig loss, för att komma vidare i sina liv, men de sitter obönhörligt fastkrokade.
De flesta männen det är mest män har hunnit en bra bit in i medelåldern. Livet blev kanske inte vad de en gång trodde, drömde och längtade efter. Håret glesnar och grånar, midjans mått sväller, steget saknar spänsten från fornstora dagar och karriären och framgångarna blev visst aldrig så stora som de en gång trodde. Allting i livet är plötsligt lite dystrare, lite gråare, lite sorgligare. Själv skriver Jan Sigurd i förordet: "Och hur mycket jag än skulle vilja tycks jag inte kunna frigöra mig från tanken på livet som en enda lång lektion i konsten att misslyckas. Det förefaller mig också som om det vettigaste vi kan göra av vår stund på jorden är att i möjligaste mån åtminstone försöka misslyckas med stil."
Många av noveller utspelar sig i någon av den geografiska triangelns hörn som uppstår mellan städerna Malmö, Lund och Paris. Det är ofta slumpartade möten, människor som oväntat stöter på varandra på ett tåg eller ett hotell, i en matsal eller en bar.
Där sitter en man på det anrika Konditori Lundagård i lärdomsstaden Lund. Framför sig har han en kopp varm choklad med vispgrädde och sina dystra och ettriga minnen. Han minns en kärlek från sin ungdom. Louise hette hon. Hon bodde i samma hus där han nu sitter med sin chokladkopp och blickar ut över Lundagård och Kungshuset, bort mot den mäktiga och grå Domkyrkan och "Vindarnas torg". På det lilla torget framför Domkyrkan blåser det alltid. Därav namnet, både på torget och Jan Sigurds novell. Det de hade tillsammans var en kärlek av det storslagna slaget. Det var passion och nedstörtad himmel. De kunde inte få nog av varandra. Men när Louise sedan återvänder från semestern i Italien är ingenting sig längre riktigt likt. Han upptäcker att han blivit utbytt, ersatt av en annan.
Och det är ett annat genomgående tema i "Om konsten att misslyckas". Detta att vi alla egentligen är utbytbara. Samtidigt strider varje fängslande och gripande människoöde som Jan Sigurd så skickligt skildrar mot den tanken. Gestalterna som genomkorsar hans litterära landskap är sannerligen ytterst unika. Ta till exempel mannen som samlar på sand. Platsen är denna gång Venedig, närmare bestämt hotell Terminus. Där möter berättaren som ofta har tydliga drag av författaren själv i matsalen en tysk man. Han sitter med en väska full av provrör framför sig. De börjar prata med varandra. Provrören innehåller sand, vanlig sand. Mannen har vigt sitt liv åt att resa jorden runt för att samla sand från olika sandstränder.
Skickligt vecklar sedan Jan Sigurd upp sandsamlarens tragiska och sorgliga historia. Mannen bär på en stor förlust. Han är en hjärtslitande gestalt som valt att koncentrera all sin lidelse på att just samla sand.
Jan Sigurd behärskar till fullo och virtuost novellformatet, även dess svåraste utmaningar löser han elegant och till synes obesvärat. Tilltalet är intimt, hans berättarröst nära. Men framför allt kan han verkligen den svåra konsten att berätta en historia. De är mustiga och tragiska, roliga och sorgliga, underfundiga och träffande. Själv framhåller Jan Sigurd Albert Engström och Hjalmar Söderberg som litterära förebilder. Men tankarna går även till Fritiof Nilsson Piraten. Den exakt återgivna detaljen, den självklara situationen och Jan Sigurds förfarenhet i den alltmer förlorade konsten att avsluta en berättelse med en knorr som vänder allt upp och ned eller åtminstone förskjuter perspektivet en aning. "Om konsten att misslyckas" är både mycket underhållande och existentiellt tragisk, både rolig och sorglig. Ja, precis som livet självt.





Mer läsning

Annons