Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska facken driva företag?

/

BOK
Rudolf Meidner: Spelet om löntagarfonder
Atlas

Annons
I augusti 2005 var det 30 år sedan LO-ekonomen Rudolf Meidner tillsammans med
Anna Hedborg och Gunnar Fond publicerade boken Löntagarfonder ( Tidens
förlag, 1975 ) Boken innehöll ett detaljerat förslag hur ägandet av de
svenska företagen skulle överföras från privata aktörer till
fackföreningsstyrda fonder.

30 år senare återkommer Rudolf Meidner och försvarar idén bakom
löntagarfonderna i en ny bok: Spelet om löntagarfonder ( Bokförlaget Atlas,
2005) Redan i förordet till boken erkänner Lars Ekdahl att löntagarfonderna
utan tvekan var en av de förra seklets mest kontroversiella politiska
frågor. Det var det ursprungliga förslaget som presenterades i augusti 1975,
som gav upphov till en intensiv och utdragen kraftmätning, som än i dag
kastar sin skugga över den politiska debatten.

När förslaget presenterades, ansåg Meidner att det låg rätt i tiden, att i
någon form göra löntagarna delaktiga i kapitalbildningen. Efter andra
världskriget hade löntagarna bidragit till det stora återuppbyggnadsarbetet
genom återhållsamhet i sina lönekrav, vilket resulterat i en ojämn
förmögenhetsstruktur, som införandet av löntagarfonder skulle ha rättat
till. Eftersom man undvikt att nämna denna internationella bakgrund, har den
svenska debatten blivit helt snedvriden, hävdar Meidner.

Vad som skulle ha hänt i ett Sverige med Rudolf Meidners löntagarfonder, om
de införts som det från början var tänkt, skriver Fredrik Erixon och Per
Hortlund i en nyss utkommen rapport. ( Timbro,2005 )

Om löntagarfonderna införts skulle det ha resulterat i kapitalkonsumtion,
företags och investeringsflykt, minskad soliditet för företagen och
lägre vinster. Sverige skulle blivit monopolistiskt samhälle, där makten
över företag, tidningar och bokförlag, skulle vara koncentrerad i fackets
händer.

Löntagarfonderna kom ju att dominera den ekonomiska debatten under tjugo år
från LO-kongressens beslut att tillsätta en fondutredning, till att den
borgerliga regeringen satte punkt för den urvattnade variant av
löntagarfonderna, som infördes efter den socialdemokratiska valsegern 1982.


Hade man följt Meidners fondkonstruktion skulle löntagarfondernaredan vid år
2000 varit majoritetsägare i fem svenska börsnoterade företag Electrolux,
Holmen SKF, Trelleborg och Ångpanneföreningen. 44 procent av H& M och 43
procent av Handelsbanken skulle ägts av löntagarfonderna. I snitt skulle
redan 39 procent ( 35 procent med viktat medelvärde i dag ägts av
löntagarfonderna.

Genom sin konstruktion skulle löntagarfonderna snabbt ha blivit största
ägare i många företag. Om löntagarfonderna införts 1980 hade Astra haft
löntagarfonder som största ägare redan 1982. I Handelsbanken och S-E-B
skulle det inträffat redan 1981 efter bara ett år med löntagarfonder.

Timbros rapport visar att Meidners antaganden inte var realistiska
fonderna skulle bli majoritetsägare och största ägare inom en betydligt
kortare period eftersom privata ägare inte skulle förhålla sig passiva till
löntagarfondernas succesiva övertagande.

Ägarna skulle åtminstone sett tillatt få del av det fria egna kapitalet och
de obeskattade reserverna i företaget.

Inom arbetarrörelsen föranledde löntagarfonderna en diskussion om
reformismens möjligheter och om förutsättningarna för en långtgående
samhällsomvandling med demokratiska socialistiska förtecken.

Frågan om löntagarfonder handlar således om i vilket samhället vi vill leva.
Vill vi ha socialismen eller kapitalismen ? Redan i ett anförande på
Arosmässan 1972 uttalade sig Olof Palme i positiva ordalag om att låta
löntagarna ta del av företagens vinster: "Jag tror det skulle underlätta om
man kunde finna något vettigt system för löntagarna att få del av den
förmögenhetsackumelering, som en hög självfinansinsieringsgrad inom
företagsamheten utgör,"sade han. Därmed föregrep han LO:s flera år senare
framförda krav på löntagarfonder påpekar Meidner.

Palme hoppades att Meidners förslag inte skulle störa marknadsekonomin. Och
att det skulle gå snabbare att lösa löntagarfondfrågan än ATP. Men där
bedrog han sig.

Min egen uppfattning är att det hårda svenska skattetrycket gör att det det
tidigare "sparandeöverskott" som tidigare rådde hos både företag och
privatpersoner mellan 1940 1960, nästan helt har utraderats. Ökande skatt
på både sparande och arbetande kapital har medfört att självfinansieringen
för svenska företag minskat betydligt. Även utan införandet av
löntagarfonder har Sverige blivit ett land där arbetslösheten ökat markant ,
samtidigt som företagsamhetens drastiskt har minskat .

Rudolf Meidner menar att det gäller att utforma en strategi för utvecklingen
av det institutionella ägandet som står i överensstämmelse med dess karaktär
och förvaltning av samhälligt kapital.

Detta "samhälliga" kapital existerar redan i form av pensionsfonder.
Pensionsfonder bildas av löntagarnas sparande (= uppskjuten lön) Löntagarnas
förfoganderätt över detta kapital kan inte ifrågasättas, skriver Meidner.
Den fråga som jag själv då genast ställer är hur det kan komma sig att man
redan tillåtit sig att länsa de svenska löntagarnas pensionsfonder på 258
miljarder kronor. När jag ställt denna fråga är det ingen politiker som
kunna svara.

De frågor som jag själv ställer mig efter att både ha läst Timbros rapport
och Meidners bok är om Meidner i dag är medveten om konsekvenserna för
Sverige om hans förslag accepterats och bevarats som det från början var
tänkt ?

Resultatutvecklingen från vad som nyligen har hänt i de "herrelösa"
företagen på börsen förskräcker. Det räcker med att konstatera de stora
företagssskandaler som redan uppenbarats i ABB, Skandia och det
fackföreningsstyrda försäkringsbolaget Folksam för att få avsmak för både
fackförenings eller tjänstemannastyrda företag.

Min bestämda uppfattning är i stället att svenska företag behöver uthålliga
ägare som i
H & M, Ikea och Tetra Pac. Starka ägare som värnar om sina företag, på både
kort och lång sikt.






Mer läsning

Annons