Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skriv, läs och gå din egen väg

\"Vegla vy\" Antologi Skurups skrivarlinje 2005

Annons
Det går inte att lära sig att skriva på skolbänken. Inte en endaste författare föds i skolan. Det är den dystra och sorgliga sanningen om alla dessa skrivarlinjer, författarskolor och kurser i kreativt skrivande som börjat översvämma landet.
Nej, för att bli författare krävs tre saker, förutom en klart självspäkande läggning och en vilja av obrutet stål, och de är mycket lätta att sammanfatta, lika lätta att formulera som det är svåra att genomföra.
Och det är att sitta still på baken och skriva, skriva, skriva och skriva ännu mera och skriva igen och igen. Och att läsa, läsa och läsa ännu fler böcker av de stora som redan gått före och röjt väg. Det tredje kravet, kanske det allra svåraste, det är att man måste ha något av värde att berätta.
Samtidigt ska man vara medveten om att tiden på en skrivarlinje kan vara ett utmärkt tillfälle att uteslutande få ägna sig åt just skrivande och läsande. På det sättet fyller de en funktion, men det ställer ett stort och mycket krävande krav på deltagarna. En obändig självständighet och en nästintill autistisk förmåga att inte lyssna på vare sig lärarna eller de andra eleverna.
Ty finns det något genuint i en människas berättarbegåvning så måste detta värnas och vårdas med alla till buds stående medel.
Vägen till författarskapet är inte lätt. Om vi ser på en av de idag levande verkligt stora svenska författarna så hade han vid sin debut säkert sex, kanske sju refuserade böcker bakom sig, två diktsamlingar och flera romaner. Jag tänker på P O Enquist. Och än idag vill han inte gärna prata om sin debutbok, \"Kristallögat\", som efter alla vedermödor och omskrivningar trots allt kom ut 1961.
Vägen till att erövra en egen röst, det omisskännliga tonfall som är P O Enquists och ingen annans än just P O Enquists, var lång, hård och full av motgångar och prövningar. Det går sannerligen inte att lära sig på en skolbänk.
Alla dessa dystra och aningen bittra tankar far upp som svarta sotflagor i luften när jag sitter här med boken \"Vegla vy\" och ska recensera tjugoen hoppfulla elever som nu lämnar Skurups folkhögskolas skrivarlinje.
Det skulle vara hur lätt som helst att vara elak, att vara lite roligt raljant och punktera de skiraste drömmar med ett enda litet nålstick. Jag skulle kunna göra det lätt för mig och framhålla ett par namn på de andras bekostnad och säga att det i deras fall är möjligt att skönja åtminstone en ansats till begåvning. Men jag vill inte. Jag vägrar. Ty frågan jag ställer mig är denna: är detta verkligen förenligt med mitt uppdrag som kritiker? Jag tycker inte det. Det är ju inte elevernas fel att deras övningar under skoltiden inte når fram till den nivån där de är möjliga att ta på allvar.
Det är själva situationen som är sjuk. Jag säger det igen: det går inte att utbilda sig till författare. Det går inte att lära sig skriva på skolbänken.
Det finns ytterligare en negativ aspekt med dessa skrivarlinjer och författarutbildningar som numera till och med absurt nog! finns på universitetsnivå. Eleverna i klassen tenderar till slut att låta som en mässande kör. Likriktade och samstämmiga alltså raka motsatsen till vad som utmärker en intressant och god författare. Deras egenart slätas ut, deras möjligheter att nå fram till det egna språket, det genuina tonfallet, försvåras och hindras.
Så egentligen kan problemet uttryckas på ett annat och ärligare sätt. Utbildningsväsendet det må sedan vara folkhögskolor, kvällskurser eller pampiga universitetsutbildningar lurar en massa unga och förhoppningsfulla människor som av olika anledningar går omkring och när en dröm om att en dag bli författare.
Nej, det finns bara en sak att säga till de stackars eleverna: Lås in er på er kammare och skriv, skriv och skriv. Och läs mängder med böcker. Dessutom bör även Dantes uppfordrande ord ringa manande i minnet:
Gå din egen väg, och låt människorna tala!

Mer läsning

Annons