Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrönor om sexsekter skildras under dokumentär täckmantel

Annons
Under senare år har vi sett ett ökat antal realityberättelser. Efter mönster från bland annat USA har ett stort antal böcker med förment dokumentära skildringar utkommit. En kategori av dessa böcker är de som tar upp sexuella övergrepp. Det som påstås vara sant i många av dessa böcker är inte historiskt sant. Istället handlar det om böcker som beskriver fruktansvärda händelser som inte skulle verka rimliga eller ha något väsentligt att säga om de inte just gällde för att vara verklighetsskildringar. Den dokumentära framtoningen är ett är ett sätt att sälja den litterära varan.

Den tusende gången (Bokförlaget DN 2003) är en sådan produkt. Till skillnad från ett stort antal journalister som svalde berättelsen med hull och hår, försökte jag att kritiskt granska denna bok. Det framgick med önskvärd tydlighet att bokens berättelse var fabricerad. Det var helt omöjligt att framföra denna granskning i media. Till slut fick jag lägga ut min artikel på nätet där den finns på följande adress: http://www.nkmr.org/den_tusende_gangen.htm.

I flera fall har böcker av det här slaget fungerat som synnerligen skadliga inspirationskällor för psykiskt sköra tjejer. Det gäller Den tusende gången och det gäller till exempel boken Spökflickan som spelar en stor roll i det fall som Hannes Råstam skildrar i flera reportage i Uppdrag granskning. En pappa och en vän till honom blev dömda till synnerligen hårda fängelsestraff (åtta och fem år) trots att det har visat sig att de var helt oskyldiga. Flickan som beskyllt dem för att ha utnyttjat henne hade på det skandalomsusade behandlingshemmet Ekbacken fått läsa boken Spökflickan.

Ett av de senare tillskotten i denna tvivelaktiga genre är boken Under skalet som kom ut i våras (Carlssons förlag). En trebarnsmamma i femtioårsåldern får efter långvarig terapi tillbaka minnen från sin barndom. Hon minns att pappa, som egentligen är en hygglig figur, förgriper sig på henne. Inte nog med det. Han är med i en konstig sekt. Där står han lägst i rang och behandlas närmast som en driftkucku. Omväxlande kallas han för bödeln och dummerjöns. Flickan erbjuds sekten och hon utnyttjas även av moster och morbror. En kritisk läsare behöver inte ens tveka om att denna motbjudande skröna är fabricerad. Det är genant att alla de människor som är involverade i samband med en bokutgivning kunnat låta en rövarhistoria av detta slag godkännas. Följande citat är förhoppningsvis tillräckligt belysande: \"Pappa var otäck när han pratade om Satan, ögonen blev små och han började springa runt och ta handen innanför gylfen. Mamma sa att han var en riktig äckelgubbe...\" Storebror var också knepig: \"Ibland stoppade Sven snoppen i min mun. Då fick jag sitta med den i munnen medan han läste tidningen... \"Ett annat återvunnet familjeminne: \"Ibland fick jag ett glas med kiss. Samma sak hände: jag måste sitta med munnen stängd utan att svälja. Jag ville kräkas men satt och tänkte på någon sång. Det värsta var nog när pappa band för mina ögon och tvingade mig att äta bajs. Det straffet satt kvar i flera dagar. Pappa lät konstig när jag åt, han stönade hela tiden. - - - Pappa sa att jag skulle vara lycklig som fick en sådan kalasmåltid...\" Om de rituella excesserna: \"Huvudena slängdes i en hink, tre stycken varje gång. Inga slamsor rena och fina. De skulle sättas på pålar och gruppen skulle hyllas och sjunga. Det här tyckte jag aldrig om.\" I samma skildring talas det om att äta ögon och det figurerar två män i vita läkarrockar.

Det ligger nära till hands att associera till de skräckskildringar som tillhört den sjuka mytologiseringen av da Costafallet. Faktum är att en viktig person i det drama som förstörde två läkares liv, nämligen Jovan Rajs, återfinns i Under skalet. I bokens inledning beskrivs hur Jovan Rajs i samtal med huvudpersonen får henne att förstå att hon inte är galen. Genom sina samtal med Rajs förstår hon att hon varit utsatt för rituella övergrepp. När boken skulle ges ut konsulterades ett antal personer vilka borgade för att boken kunde vara en sann skildring. Den omdebatterade rättsmedicinaren Jovan Rajs var en av dessa.

Bokens författare använder inte sitt riktiga namn utan framträder under pseudonym. Hon kallar sig Linnéa Lilja. Det märkliga är att den ifrågasatta professorn Eva Lundgren, med rituella övergrepp som ett av sina stora intressen, publicerade en artikel i tidskriften Arena (2003/2) tillsammans med en Linnéa Lilja. Inte ens ansvariga på förlaget kan förklara detta underliga sammanträffande.

Det säger en hel del om det ideologiska klimatet i Sverige idag när en bok som \"Under skalet\" ges ut med den bestämda deklarationen att det är en dokumentär skildring. Är det inte snart dags att granska denna typ av litteratur kritiskt?




Mer läsning

Annons