Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spensligt och levande cellospel

Sundsvalls Kammarorkester Christopher Warren-Green, dirigent; Claes Gunnarsson, cello Musik av: Weber, Saint-Saëns och Brahms Stadshussalongen den 19 maj

Annons
Många kom för att höra säsongsavslutningen med Sundsvalls Kammarorkester i torsdags. Konserten betydde också den sista för chefdirigent Christopher Warren-Green.
Under de år jag har hört honom har han gärna framträtt med wienklassicisternas musik. I hans händer har Haydn klingat särskilt väl. Jag minns också en frisk version av Beethovens sjunde symfoni. Vid sidan av dessa namn har Warren-Green också vigt plats åt de stora romantiska tonsättarna. Stundtals problematiskt för liten mindre ensemble. Sibelius femte symfoni spelade man emellertid med god överblick.
Carl Maria von Weber skrev ett tiotal operor. \"Friskytten\" är den mest kända, trots det sällan spelad i dag. Man kan dock minnas att vår fantastiska sopran Birgit Nilsson begick sin debut med denna.
Uvertyren är spännande och kastar sig raskt mellan skiftande motiv. Här underströk Christopher Warren-Green musikens dramatiska element och tog fram klanger ur djupet på orkesterkroppen. Till sin helhet effektivt spelat.
Som solist i Camille Saint-Saëns första cellokonsert (op.33) hördes Claes Gunnarsson, solocellist i Göteborgs symfoniker. Han bjöd på ett tilltalande framförande av det korta, ensatsiga verket. Det var rakt spelat, utan överdrivna känsloyttringar. Dynamiken var också återhållen.
Stundtals saknade jag bärkraft, men spelet var alltid levande och pulserande. De snabba passagerna spelades dock med eftertryck och tydlighet vilket verkligen lyfte dessa avsnitt. Särskilt behaglig att lyssna till var solistens tonbildning, med de distinkta höjdtonerna.
Orkesterunderstödet var inspirerat och de bjöds ett gott samspel mellan orkester och solist. Som extranummer spelade Claes Gunnarsson den första satsen ur solosviten i G-dur av Bach.
Kvällen avslutades med Brahms och dennes första symfoni (op.68). Man spelade med svällande dynamik och yviga gester. Dirigentens påskyndande spelstil gav en ojämn inledning, med en obalanserad förstasats. De avlösande satserna höll dock väl ihop.
Finalen blev påfallande rapp, men det var den tredje satsen, \"Un poco allegretto e grazioso\", som fick den mest givande gestaltningen. Den var rörlig, men samtidigt stämklar, och hade stilkänsla och klanglig värme.

Mer läsning

Annons