Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stark pjäs om invandrarkillars liv

Annons
Elektras bröder
Riksteatern
Medverkande: Fikret Cesmeli, Yelda Hadodo, Bahareh Razekh Ahmadi, David Weiss.

I vissa kulturer är man en mes om man inte vågar göra det som andra väntar sig av en. I andra är man en mes om man inte vågar göra som man själv vill. Om man lever i båda, hur gör man då för att inte vara en mes?
Elektras bröder, nu på besök i Sundsvall, handlar om invandrarungdomars problem med att ha ett ben i varje kultur. Mest fokuserar den på grabbarnas problem - och naturligtvis är det inte roligare för en kille än för en tjej att bli bortgift med någon man knappt känner. Eller att bli pådyvlad ansvaret för sina systrars liv; något man inte kan åläggas i en kultur där varje vuxen individ svarar för sig. Men där gruppens ära står i fokus kan en desperat ledare avbörda sig problem genom att delegera dem, och tragik blir följden.
Pjäsen vänder sig till ungdomar och av första föreställningens knäpptysta och fascinerade högstadiepublik att döma är det ett angeläget problem. Om det inte gäller mig gäller det någon jag känner.
Här spelas utan rekvisita och med enkel kostym och det behövs ingen miljöförstärkning; pjäsen är stark nog som den är. I korta scener öppnar fyra invandrarungdomar, som till fullo behärskar båda kulturernas språk och normer, den hemliga värld som invandrarfamiljer utgör för oss andra.
Med stor inlevelseförmåga tar de sig an alla rollerna och får oss att förstå att problemet är större än en ålderdomlig moraluppfattning. Det handlar om en tillvaro där det lilla kollektivet, släkten, är allt individen har att lita till för skydd och överlevnad; för många av de uppgifter vi svenskar har lagt på det större kollektivet, samhället.
Att rada upp missförstånden är inte svårt, som insikten att även om en tjej i Sverige haft flera killar betyder det inte att hon vill ha vem som helst. Humor bjuds också; när de arrangerade äktenskapen ska ingås blir det nästan farsartat. Men när skådespelarna efteråt bad publiken om råd för att hantera en sådan situation finns - förstås - inga enkla lösningar.
Och när invandrarungdomarna å sin sida pekar på den svenska frigjordhetens baksidor i form av ytlighet, slit- och slängrelationer och sex- och kroppsfixering och säger "det är väl inte kärlek" har de en stark poäng. Allt är inte bättre här. Alla eftersträvar vi balansen att vara både fria och trygga, och sökandet kan leda till många avarter.
Vem är jag? Min släkt eller bara jag? blir den slutliga frågan. På den ger inte pjäsen något svar men sänder ut nödropet att många har det svårt medan de brottas med den. Och någonstans finns tanken att tiden och utvecklingen pekar i en viss riktning, och den vänder man inte genom att hålla fast vid det gamla. Nya problem kan bara lösas på nya sätt.

Mer läsning

Annons