Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför inte en svensk historia?

/
  • Karl XII:s likfärd, skildrad av Gustaf Cederström: inget för historiker att berätta om.

Anders Björnsson anklagar en självmålsivrig yrkeskår

Annons
Under hösten har det förts en debatt om krisen inom humaniora och humanistisk forskning i Sverige. Den utlöstes av farhågor om en svensk eftersläpning i förhållande till forskningsresultat och forskartraditioner inom humanistiska discipliner i andra länder, men den tangerade också det förhållandet att humaniora har marginaliserats och humanisten har blivit en utrotningshotad art i det egna landet. Det hälsosamma med den debatten är att resursfrågorna inte har stått i centrum. Det finns nämligen rätt gott om pengar till humanistisk forskning i Sverige, och det bedrivs en hel del ointressant och mindre värdefull sådan forskning mycket som inte är värt en genombläddring. I stor utsträckning har företrädarna för det humanistiska forskarsamhället sig själva att skylla. De är fenomenala på att göra självmål.

För några år sedan förvånade sig medeltidshistorikern Anders Winroth över att det i Sverige sedan mycket länge inte finns någon auktoritativ nationalhistoria. (Dagens Forskning 22:2002) Det finns det i alla jämförbara länder, exempelvis de nordiska. Som Francis Sejersted har påtalat skrivs det i Norge en bred framställning av den nationella historien per generation, vanligen två. Också i Finland finns det sedan ett antal år tillbaka på svenska och för en potentiell publik som till sin storlek utgör ungefär fem procent av befolkningen i Sverige en nyskriven och aktuell Finlands Historia i fyra band. I år och förra året utkom där också likaledes på svenska och i fyra band ett arbete, byggt på senaste forskning, om det svenska rikets gräns i öster under drygt 600 år. Böckerna är skrivna av fackhistoriker, de vänder sig till en bildad allmänhet men de är samtidigt oundgängliga referenspunkter för ny forskning och för intellektuell debatt. Exempelvis utlöste Matti Klinges Kejsartiden (del 3 av verket Finlands Historia) en långvarig kontrovers i dagstidningar och genom motskrifter. Också Henrik Meinanders Självständighetstiden (del 4 av samma verk) uppmärksammades för dina djärva tolkningar och tillgodoräknades honom när han efterträdde Klinge som professor i historia vid Helsingfors universitet. Men boken hade inte bara akademiskt meritvärde. Den gav sitt ämne en central plats i det publika medvetandet.

Något sådant är otänkbart i Sverige, det största nordiska landet. Där finns inget aktivt akademiskt intresse. Där finns heller inget aktivt intresse bland de ledande förlagen som skyr sitt ansvar så fort det gäller helhetsgrepp: två av de stora förlagsgrupperna har uttryckligen avstått från att producera en Sveriges Historia, den tredje anser sig redan ha gjort det genom att överlåta saken till en journalist och kåsör. Det betyder att sedan Bonniers på 1960-talet gav ut Den svenska historien i tio, sedermera femton band ett samlingsverk som bygger på en universitetslärobok från 1950-talet av Sten Carlsson och Jerker Rosén har ingen sammanfattande och syntetisk framställning rörande hela den nationella historien, på basen av fyrti-femti års ny grundforskning, sett dagens ljus. Det är karakteristiskt att när den norske populärförfattaren Karsten Alnaes i sin bok Historien om Europa. Besatthetens tid 1600 1800 (på svenska 2005) ska stödja sig på standardkunskap om Sverige, så går han just till Carlsson Rosén och till en bok av Gottfrid Carlsson från 1941, det året av alla år! Beklämmande miserabelt, och det är inte bara Alnaes fel. Inte heller historikerna har tagit sitt ansvar. Hur ska de då kunna bli tagna på allvar?

Allt är inte svart. För drygt två år sedan tog ett mindre, renommerat bokförlag initiativ till en svensk nationalhistoria i tio band. Den skulle inte upprepa eller ersätta, den skulle göra annorlunda och nytt. Nytt på två sätt. För det första skulle den beskriva den långa åtminstone tvåtusenåriga svenska historien mot bakgrund av de kunskapsområden och frågeställningar som de senaste decennierna har präglat både forskningsintresse och samtidsmedvetande: kvinnans kamp för frigörelse, motsättningarna mellan sociala och ekonomiska grupper, det återupptäckta europeiska sammanhanget, det rationella samhällets upp- och nedgång, de etniska faktorernas betydelse i samhällsutvecklingen, sammanbrottet för kolonialismen och kommunismen, välfärdsstatens fall. För det andra skulle varje band utarbetas av en framstående yrkesman, i full metodisk och ideologisk frihet, så att verket som helhet skulle bli något av en symfoni med många röster men med mycket välljud en pluralitet av det bästa. Man skulle behöva köpa ut tio författare på professorsnivån som under två år på heltid finge ägna sig åt sitt bokprojekt. Det här skulle inte ta resurser från akademin, eftersom tjänsteutrymme samtidigt frigjordes. Det skulle behövas uppskattningsvis 25 miljoner kronor i förfinansiering. Det är en kostnad som ett litet förlag inte kan ta på sig. Men eftersom hela satsningen kunde anses vara av riksintresse, av samma dignitet som Nationalencyklopedin och Sveriges Nationalatlas, borde man kunna räkna med ett ordentligt stöd från penningstarka finansiärer inom forskarsamhället. Ett antal preliminära kontakter med författare togs; de gav i allmänhet positivt gensvar. Två provkapitel framställdes inför ansökningar om fullskalemedel. Drygt två år har alltså gott. Men ingenting har hänt!

Jo, något. En ansökan till Riksbankens Jubileumsfond på åtta miljoner kronor över fyra år avvisades i våras, trots uppmuntrande förhandsintresse och ett tidigare beviljat ett mindre anslag till en förstudie. Likalydande ansökningar hade ställts till Vetenskapsrådet och Vitterhetsakademien. Jubileumsfonden gjorde ett försök att få ihop ett gemensamt möte i september med dessa tre institutioner och med företrädare för historieforskningen för att sy ihop ett paket. Två dagar före mötet meddelade VR att rådet i nuläget inte var berett att fortsätta dialogen om projektet. Fonden har sedan dess lagt frågan på hyllan. Tid har gått till spillo, allt verkar ha gått i stå. Fast jag är inte övertygad om att det tyder på inaktivitet. Jag tror att man har agerat frenetiskt för att projektet inte ska komma till stånd. Pengar finns ju. Ingenting stjäls från grundforskningen. Sveriges Historia i tio band skulle vara en guldgruva för nya och spännande forskningsuppgifter. Det skulle sätta historieämnet i fokus. Det skulle, när nu historia har återerövrat en central plats i gymnasieskolan, fungera som en oumbärlig handbok för både lärare och elever. Det skulle bli en motvikt till glad amatörism och snöda spekulationer på bekostnad av det allmänna historieintresset. Men detta vill alltså ledande representanter för disciplinen historia personer som har varit beslutsföra när den aktiva nonchalansen har klubbats inte vara med om. Det är ynkligt. Ynkligt.

Jag anklagar historikersamfundet för att inte göra vad som är möjligt och erforderligt. Jag anklagar historikersamfundet för att inte se till sitt eget bästa. Jag anklagar historikersamfundet för att motarbeta historiekunskaper bland en bildningstörstande allmänhet och att bidra till historieämnets och humanioras snabba förtvining. Jag anklagar inte alla men många, tillräckligt många. Jag anklagar historieprofessorer i nyckelpositioner. Jag anklagar dem för att medvetet ha försuttit en chans. Jag anklagar dem för att bara se till småsaker och jag anklagar dem för att inte våga släppa kontrollen över ett arbete som de själva skulle ha så stor nytta av. Jag anklagar dem på ett sätt som gör att de måste ta till orda. Jag anklagar dem för att få till stånd ett gräl. Jag anklagar dem, därför att så här kan det inte fortsätta om det ska vara någon mening med att bedriva (och finansiera!) historisk och humanistisk forskning i Sverige. Jag anklagar dem för att medverka till intellektuell fattigdom i vårt land.


Anders Björnsson är publicist och historiker, 2001 2003 chefredaktör för Dagens Forskning, med tidigare verksamhet som vetenskaplig medarbetare i Sveriges Radio och Svenska Dagbladet. Ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet. Mottagare av Hertig Karls pris 2005.

Mer läsning

Annons