Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilka suveräna berättare

BOK
Ed McBain (red): Transgressions. Forge.

Annons
10 Kurt Wallander fick vi. 10 Van Veeteren likaså och det kändes som för många.
Men vad är det jämfört med Ed McBain? I höst kommer hans 56:e bok ("Fiddlers") om Steve Carella i 87:e distriktet.
Den som vill ha en Carella-berättelse redan nu, för de håller oftast fortfarande måttet, får god utdelning i "Transgressions". I denna samlingsvolym, som Ed McBain sammanställt, finns tio alldeles nya spänningsberättelser, specialskrivna för "Transgressions", och en av de tio författare vi möter är McBain himself. Hans berättelse, som heter "Merely hate", och som blev hans sista innan han dog härförleden, inleds med att en taxichaffis mördas. "I den här stan i den här världen börjar allting för snabbt." Vi ser ytterligare några mord, möter en del misstänkta. Det är snabba dialoger och med ett par streck ser vi New York City, hör snacket, kommer in i det religiösa, ser en del som man inte upptäcker förrän efter ett tag. För ibland är det mest självklara det svåraste att få syn på.
Det är ett berättande som håller mycket hög klass.
Och det märkliga är den höga nivån rättigenom dessa tio historier som ofta drar i väg mot etthundra sidor.
Ta till exempel Stephen Kings briljanta "The things they left behind" som handlar om den 11 september, eller snarare om vad som händer efteråt. Saker som tillhörde några som dog i terrorattacken dyker upp igen trots att de slängts för länge sedan. Tro mig, de första tio sidorna i den berättelsen är kanske det allra bästa som King skrivit; så ledigt, så stort, så elegant.
Joyce Carol Oates berättar med auktoritet i "The Corn Maiden" om en flicka som kidnappas av några andra flickor. Ja, det är Oates hemmaplan: små väsen i en stor värld, ondska där man minst anar det, och en man som felaktigt misstänks och som söker upp den kidnappades mamma. Mamman är den som kommer närmast: hon skyndade sig hem från jobbet samma dag som dottern rövades bort, var väl kanske lite sen, men ska det spela någon roll, ska det få påverka resten av livet? Strupgreppet fortsätter också när man läst klart.
Och efter McBain, King, Oates så bara fortsätter det. Inte en enda av de sju andra författarna sviker; det är som om omgivningen gör att de alla anstränger sig mer än de brukar.
John Farris berättar om en kvinna som för stora pengar står modell hos en säregen och exklusiv konstnär. Hennes man, som är polis, upptäcker att de andra som porträtterats av den berömde konstnären senare fått sina ansikten sönderskurna.
Lawrence Block ger oss en uppdragsmördare som funderar på att dra sig tillbaka, för efter den 11 september är liv och död något annat. Men han har satsat stora pengar på sin frimärkssamling och behöver nog hålla på ett tag till för att kunna pensionera sig.
Och så omtumlande fortsätter det. För här skriver också Donald E Westlake, Anne Perry, Walter Mosley, Sharyn McCrumb, Jeffrey Deaver och de skriver med styrka och självsäkerhet och stor elegans.
Det är som att få tio böcker i en enda volym, för dessa berättelser kunde med lätthet ha kavlats ut till dubbla längden, som om det var Van Veeteren som skulle lösa ännu ett fall. McBain och co skapar i stället så täta, så snabba och eftertänksamma berättelser som är på en och samma gång rena och smutsiga; författarna vet hur man får fram det otäcka utan att frossa i våld. Vi får ofta veta någonting efteråt, nu ska vi vidare, nu ska vi få se något nytt hos människan.
Inga standardtrick, inga slitna uttryck, inga enkla svar, bara scener vari det bråddjupa kommer mitt i det enkla.
Och dessa 783 sidor får man för 28 dollar. Dollarn är klart undervärderad.


Mer läsning

Annons