Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han identifierade de döda

Kriminalteknikern Björn Jonasson jobbade med att identifiera flodvågornas offer i Thailand. Det blev tre veckor i ständig närvaro av död och förruttnelse. — Våra upplevelser är ändå inget mot vad de anhöriga tvingats gå igenom, säger han.

Annons
Tusen och åter tusen anhöriga världen över väntar fortfarande på ett säkert besked om vad som hände deras anhöriga i katastrofen.
Björn Jonasson, liksom alla de andra teknikerna på tekniska roteln i Sundsvall, valde att ställa upp när deras kunskaper behövdes. Just nu är de sista av dem nere på plats i Thailand.
Man vill ju att alla som förlorat sina barn, föräldrar eller syskon ska få veta. Motivationen hade vi redan när vi for ner, och den stagnerade aldrig, säger han.
Björn Jonasson flög ner 27 februari. Redan på planet inträffade ett möte som ökade den motivationen.
I stolen intill min satt en pappa som förlorat sina två barn, och de var fortfarande inte identifierade. Han berättade om allt som hände när de fösrvann, och sade att han omvärderat sitt liv. Att jobb och pengar inte betydde något längre.
Björn Jonasson jobbade på \"site 2\", nära Mai Kao på nordligaste Phuket.
Det är en anläggning för identifiering inrymd i snabbmonterade hus som Norge finansierat.
De omkomna anlände i fryscontainers, och en efter en gick de igenom en löpande band-liknande identifieringsprocess.
Först säkrade vi fingeravtryck, och det var det jag jobbade med största delen av tiden. Sedan gick kroppen vidare till en rättsläkare som jobbade med en assistent och två tekniker. Sista stationen innan de fördes tillbaka till containern var en tandläkare, berättar Jonasson.
Viktigast för identifieringen är DNA-prov, tänder och fingeravtryck. De kan sedan jämföras med DNA från släktingar, tandkort eller fingeravtryck hämtade i de saknades hemma. Man registrerar även tatueringar, smycken, kläder och mycket annat som finns på kropparna.
Allting som kan vara en ledtråd till vilka de är.
En särskild grupp jobbar sedan med att matcha fynden på kropparna med uppgifter hemifrån. För det är inte möjligt att känna igen anletsdragen på en människa som legat länge i vatten och sedan i en säck i värmen. Omkring åtta säckar om dagen öppnade de. Det blev ungefär 80 människor på de tre veckor Jonasson var där. Ett tiotal var barn. Några väldigt unga.
Som du förstår var det barnen som var jobbigast, men samtidigt viktigast. Själva jobbet är inte trevligt alls. Men man måste vänja sig, och då gör man det till slut. Vid lukterna och att hantera kropparna. Eller rättare sagt, man stod ut med det bättre och bättre.
Björn Jonasson talar mycket om den speciella starka vänskap som uppstår mellan människor som går genom svåra prövningar tillsammans. Hur de som jobbade med identifieringen blev som en familj, beredda att stötta varandra och kanske ta en paus när intrycken blev för starka. Och den vänskapen är det positiva han har med sig hem, tillsammans med en kraftigt förbättrad kunskap om fingeravtryckssäkring på omkomna och minnet av de vänliga thailändarna.
Han har jobbat med döda människor i tre veckor, men upplever inte döden i sig som mer skrämmande än förut.
Det mest skrämmande är att förstå vilken fasa de upplevt som förlorat sina barn, och själva överlevt.

Mer läsning

Annons