Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monotypi - en befrielsens konst

/

En läcker lukt av lacknafta.
Färgade fingrar och fläckiga förkläden.
Sundsvalls kollektivverkstad arbetar med monotypi - en teknik där slumpen griper in och tvingar den kontrollkrävande att åter öppna sig för det oväntade.

Annons
Monotypi betyder "ett tryck".
Det betyder att man bara kan trycka sitt verk i ett exemplar. Sedan är färgen slut i förlagan och även om man lägger på ny färg och trycker igen blir nästa bild inte exakt som den första.
Det här är ett sätt att jobba där man inte behöver tänka sig ett färdigt motiv innan man börjar. Man behöver inte vara konstnär och inte kunna en massa tekniska saker, säger Eva Sollander.
Grundtekniken är att lägga färg på en plåt, tillsammans med klippta mallar och annat som gör avtryck på bilden, lägga över ett papper och köra paketet genom en vals. Det går att trycka flera gånger med nya färg- och mönsterlager, eller piffa upp den tryckta bilden genom att måla dit detaljer och limma fast bladguld eller rivet papper.
Sofia Hellbom har köpt ett nät i en blomsteraffär och skalat av ett annat från ett frukttråg. Nu utforskar hon effekterna av att antingen måla på näten och göra avtryck av dem eller låta utrymmet mellan maskorna bli infärgat. Ett nättryck över ett rosa hjärta och texten SHE (spegelvänt eftersom hon inte tänkte på att text vänds i pressen) kanske kan tolkas som en drift med könsroller, om det nu behövs en tolkning. Paljetter och spetsmönster får pryda här och var.
Man hittar så många roliga bilder. Man blir helt hög och får inte stopp på idéerna. Jag kan inte bara göra en bild; jag älskar glitter och glamour också och det går lätt till överdrift, säger hon.
I ett av sina tryck hittar hon något som skulle kunna vara en mangafigur. Läraren Eva Sollander ser en geisha.
Många av bakgrundsbilderna säger inget, men då får man leta fram något som kanske kan ta form och förstärka lite här och lägga en touch där. Plötsligt har man en bild som alla ser, säger Eva Sollander.
Hon är själv grafiker och kom i kontakt med monotypi för ett tiotal år sedan. När kollektivverkstadens traditionella grafikkurs måste ställas in av brist på lärare erbjöd sig Eva Sollander att lära ut monotypi i stället. Nu är hon inne på termin fyra.
I monotypin är slumpen en viktig konstnär. Ofta griper den in med sin jättepalett av oväntade effekter. När valsplåten dunkat klart och resultatet klämts ut till ivriga monotypisters händer väntar kanske en glad överraskning - eller en bevikelse. Färg har flutit där den inte borde flyta, förlagan har glidit, konturer suddats till.
Utmaningen ligger i att använda och framhäva det slumpen bjuder. Släppa kontrollbehovet; öppna sig för nya bilder, nya sätt att se.
Ofta har konstnärer bestämt hur resultatet ska bli in i minsta nyans och lämnar inget öppet. Till dem som kör fast i sitt traditionella måleri ger jag rådet att jobba med monotypi. Då släpper man det där med att avbilda saker och hittar nya vägar, säger Eva Sollander.
Och hon tillägger att hur skickligt det än är av en målare att exakt avbilda ett motiv så är det ofta där fantasin får plats som konsten blir spännande.
För vissa är monotypin vägen till andra trycktekniker, som kollografi där man river och ristar in mönstret i en pappskiva, eller den klassiska grafiken där förlagan är en etsad kopparplåt. Andra gör halt här och lär sig att utnyttja monotypins effekter.
Kanske går kollektivverkstaden vidare i höst med kollografins mer strukturerade former. Men monotypin lär också ha kommit för att stanna. Det är som om dess spontanitet och dess sätt att ständigt spela små spratt får folk på gott humör. Åtminstone går kursdeltagarna omkring och småmyser.
Jag är hög när jag går härifrån, för jag ser hur människor reagerar på sitt eget skapande. Och vid varje träff gör någon en superbild, säger Eva Sollander.

Mer läsning

Annons