Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nästan för vackert

/

Annons
Kärleksbrev och ryska satelliter
Visor i Hälsingland
Johanna Bölja Hertzberg, Katarina Hallberg, Emma Härdelin, Kersti Ståbi
Holmen Music

"Han spela falskt, dä va int alls nå roligt te höre på låten." Så lyder en strof i den skämtvisa efter Pelle Schenell, Gnarp, som inleder den här skivan. Lyckligtvis kan man inte säga detsamma om skivan och de fyra sångerskor som sjunger på den. Här finns absolut ingen falsksång och det är både roligt och berörande "te höre" på den.
I folkmusiksammanhang finns en regionalism som kan var lite knepig att förhålla sig till. Är det verkligen viktigt från vilket landskap eller rentav by en låt eller visa kommer, har skillnaderna i uttryck verkligen med låtarnas ursprung att göra, eller handlar det mer om vem som förmedlat dem? Det kan man diskutera länge och något facit finns väl inte, men självklart har musiker som verkat i samma by och kanske lärt sig spela och sjunga av varandra också påverkat varandra stilmässigt. Men också förr i världen blev man förstås influerad av musik från andra ställen och givetvis hade många musiker egna uttryck som hade mindre med deras ursprung att göra, än med deras personlighet.
Och i dag ser det annorlunda ut. Dagens folkmusiker reser, hör musik från alla världens hörn och av alla de genrer, flyttar ifrån sina hemtrakter och utbildar sig på musikhögskolor istället för hemma hos byns storspelman, vilket naturligtvis påverkar såväl repertoarval som uttryck och stil. Dessutom finns det givetvis folkmusiker som inte alls har folkmusikaliska rötter eller en stark tradition i sin hembygd att förlita sig till.
Allt detta är självklart och en förutsättning för att den här musiken inte ska kännas museal, utan fungera i sin samtid och utvecklas vidare.
Därför känner jag mig egentligen lite tveksam till en skiva där själv utgångspunkten är, att sångarna kommer från samma landskap och sjunger visor från detsamma och är i ungefär samma ålder. Men min tveksamhet upphör så fort jag börjat lyssna. För de här sångerskorna har mer gemensamt än sina rötter. De har fina röster, som de använder väl och som passar bra ihop, de gör härlig stämsång. Dessutom har de gjort ett roligt urval sånger till skivan. Här finns, vid sidan om de traditionella låtarna, ledmotivet till filmen Driver dagg faller regn, som Kersti Ståbi sjunger, och en visa om ryska satelliter.
Därutöver blandas det friskt mellan kärleksvisor, olika varianter av den så kallade fiskeskärsmelodin, ballader, skillingtryck, skämtvisor och koraler. Emma Härdelins tolkning av en koral efter Olof Jonsson i Rogsta skulle nästan kunna få en inbiten ateist som mig att bli religiös.
Med på skivan är också en rad instrumentalister, som med fingertoppskänsla ackompanjerar sången i flertalet visor. Ola Hertzbergs nyckelharpspizzicato passar perfekt till den stillsamma och sorgliga balladen Oväntad bröllopsgäst, för att ta ett exempel. Kul också att en sång (Två ryska satelliter) ackompanjeras med cittra. Men på flera låtar sjunger tjejerna a cappella, vilket också det känns helt rätt.
På några spår är det snudd på för vackert. Den vackra stämsången tar nästan udden av de sorgliga texterna i några av visorna på temat olycklig kärlek. Lite mer ruffighet, kärvhet hade kanske kunnat göra texterna ännu mer rättvisa. Men det är en randanmärkning på en i övrigt väldigt hörvärd skiva!

Kersti Ståbi, Emma Härdelin, Johanna Bölja Hertzberg och Katarina Hallberg, hälsingetjejer med hälsingevisor.

Mer läsning

Annons