Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Organdonationen öppnade för ett nytt liv

/
  • Flåset kom tillbaka med transplantationen. Från att inte ha orkat cykla och simma har Annelie kunnat börja med bland annat Friskis och Svettis, men mest blir det barnvagnspromenader.
  • Den som inte vet kan heller inte ana, för 13 år sedan fick Annelie Lindberg både nytt hjärta och nya lungor. Nu mår hon bra, till skillnad från före transplantationen.
  • I dag jobbar Annelie Lindberg 75 procent och är sjukpensionär 25 procent, men så mycket egen tid blir det ändå inte med småbarn i huset.

- utan donationen hade hon inte levt i dag I 13 år har hon levt med nytt hjärta och nya lungor, utan att drabbas av komplikationer. Starka mediciner varje dag gör att kroppen inte stöter bort de nya organen. – Mina prognoser ser goda ut, men jag löper större risk att dö i förtid, säger Annelie Lindberg.

Annons
Annelie Lindberg föddes med fel på hjärtat, så kallad kammarseptrumdefekt ett hål i hjärtväggen. Hon mådde bra under uppväxten men i 20-årsåldern försämrades hälsan rejält.
Lungorna blev dåliga på grund av hjärtfelet. Jag var flåsig, känslig för kyla hade ingen ork att cykla eller simma. Men jag levde mitt liv ändå, med hus, jobb, man, bio och dans.
1989 fick Annelie Lindberg veta att hon var så sjuk att hon behövde en transplantation. Ett tag hade hon syrgas kopplad till sig 18 timmar om dygnet. Hon försågs med sökare och gav personalen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg alla tänkbara telefonnummer att kontakta henne på.
Sökaren behövde aldrig pipa. 28-åriga Annelie fick ett samtal på hemtelefonen en förmiddag 1992, ett samtal som hon beskriver som omvälvande.
Jag frågade \"hinner jag tvätta håret?\", det var en process på den tiden. Sen tog vi oss ut till Midlanda där ett plan kom och hämtade.
Egentligen skulle Annelie ha åkt till en kompis stuga för att prova sin nya rullstol.
Min kompis är hjärtsköterska på intensivvårdsavdelningen, hon förstår ju vad det handlar om och åkte ut och kramade mig på flygplatsen istället.
På eftermiddagen lyfte planet. I Göteborg hämtade ambulans och Annelie fick frågan om hon ville ha syrgas, det ville hon inte.
Sen undrade de vad jag skulle göra och jag svarade en transplantation, då åkte blåljusen på, skrattar Annelie.
På sjukhuset gick det fort. Magen blev målad, Annelie duschad och desinficerad, och håret tvättades igen.
Det såg ut som svinto, säger Annelie.
Det hade blivit dags för en flera timmar lång operation.
Jag överlämnade mitt liv i deras händer. Jag kände att det skulle gå bra.
Och det gjorde det. Annelie behövde bara stanna några dagar på intensivvårdsavdelningen, ett tecken på att det inte blivit några komplikationer. På en vårdavdelning fick hon träna hårt, andningsgymnastik var ett av ämnena på schemat.
I dag lever hon ett vanligt liv, men elitidrottare kommer hon aldrig att kunna bli. Och jobbet som barnskötare passade inte särskilt bra i kombination med medicinerna som sätter ner immunförsvaret, därför blev Annelie kanslist. Biologiska barn vågar hon inte skaffa, istället tar hon och maken Urban emot familjehemsplacerade barn i sitt hem.
Det här är mitt nya liv, några får två chanser. Jag tack vare att någon såg till att bestämma sig, säger Annelie.
Allt hon vet om sin donator är att det var en ung frisk person från Finland. Hon funderar inte så mycket på vem han eller hon var och etiken sätter stopp för att hon ska få veta.
Jag känner tacksamhet för att personen har donerat sina organ till mig. Man ska ta ställning, men jag respekterar om man inte vill donera sina organ, för man har ju sina orsaker.
Hjärtat sägs vara ett centra för känslorna, och då borde det väl märkas om ens hjärta varit med om saker man själv inte upplevt.
Jag har inte känt något annat i mitt hjärta. Det är mitt, säger Annelie med ett leende.
Själv kan hon inte komma på något som talar mot donation.
Om du skulle behöva organ, kan du ta emot det då? Kan du ta emot kan du ge också, det är en medmänsklig handling.
Annelie var den femte personen som fick hjärta och lungor transplanterade i Sverige. Hon vet att ettan lever vidare och bor i Luleå.
För mig var det en lyckträff att organen fanns, man vet inte hur länge man klarar att vänta.
Att det kan bli för länge har Annelie fått erfara på ett väldigt konkret sätt. När hon opererats låg hon bredvid en tonårig tjej som fortfarande väntade. En morgon när Annelie hämtade frukost till dem båda krampade tjejen.
Hon dog. Det känns orättvist, det var en blyg liten tjej men vi fick bra kontakt. Det tog mig hårt, säger Annelie.
Det har blivit positiva möten också, två personer som fått organ från samma donator, en lungorna och en hjärtat.
Fem sjuka människor kan leva vidare med hjälp av att en person sagt ja. Många har inte pratat igenom saken, det är väl penibelt att ta upp det. Men för mig är det naturligt och det är enkelt att gå till handling, på apoteket, på webben, det är bara att fylla i kortet, säger Annelie Lindberg.

Mer läsning

Annons