Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popaganda, Stockholm (lördag):

Annons
Popaganda, Stockholm (lördag):
Robyn
Betyg: 4
Grattis Gatufesten. Robyn kommer att äga sommaren 2005.
Det har regnat oavbrutet sedan fyra på eftermiddagen när sångerskan, som
Popagandafestivalens hemliga artist, kliver ut på scen. Det spöregnar. Ändå
finns det i det ögonblicket inte en enda person i publiken som bryr sig.
Tjej som kille, alla slås förmodligen av samma omedelbara tanke: ©˜Jag vill
vara som hon©˜.
För aldrig förr har den här tjejen sett mer självsäker, laddad och cool ut.
Sexigt och övertygande får hon topparna från sin nya danspopbomb att
brisera. Konichiwa bitches, Crash and burn girl och så klart Be mine får
kvällens förband att tappa det mesta av glans.
När hon dessutom överraskar med en råtuff elektrisk version av Polices
Message in a bottle finns inga tvivel om att det kommer krävas mer än ett
uselt väder för att stoppa sommarens segertåg.
Joacim Persson


Popaganda, Stockholm (lördag):
Teitur
Betyg: 3
©˜Med min tur börjar det regna snart igen©˜.
Teiturs vemodiga sånger verkar komma från ett mindre hoppfullt tänkande. Och
det klart, med tanke på att det redan börjat regna när han sa det så är jag
benägen att tro hans påtagligt svarta livsfilosofi.
Men spela kan han, oavsett väder. Med sånger framför allt plockade från
debuten Poetry & Aeroplanes levererar den här chosefria färöingen fina
melodier med karaktär. Enkelt, med stilsäkert akustiskt gitarrplock som enda
komp.
Konsertens bästa stund dyker upp då en annan öbo, gotlänningen Tobias
Fröberg, besöker scenen för en glödande version av sköra balladen
©˜Josephine©˜. Och så klart den skruvade och ödesmättade versionen av great
balls of fire, där Teitur byter gitarren mot ett litet charmigt fulpiano.
Joacim Persson

Popaganda, Stockholm (lördag):
The Similou
Betyg: 2
Medlemmarna i unga duon Similou var inte musikkonsumerande tonåringar på
1980-talet. Då hade de förmodligen förstått bättre och inte rotat fram det
hemska instrumentmissfostret keytar, en synt som hängs snitsigt över axeln
med ett band.
Men om man som Similou gör allt för att återskapa tidens neonfärgade
reverbpop är den så klart nödvändig rekvisita. Deras återblick till det
annars så hemska årtiondet smittar och fungerar, men är svår att ta på
allvar. Om det ens är meningen.
I centrum står sångaren Erik Niklasson. Eller står och står, ynglingen
hoppar runt som manlig Susanne Lanefelt. Aerobicinstruerar och sjunger
falsett. Allt med ett utseende som blandar sångaren i Rasmus, Jimmy Jansson
och Bodies Without Organs androgyna frontman Martin Rolinski.
Men musikalsikt hamnar debutanterna långt ifrån Bards retroorkester. Similou
har mer fart och glädje, ett ganska skönt Basement Jaxx-driv och roligare
melodier. Med det blir bandets kommande Gatufesten-besök åtminstone ett
givet partypiller för alla som fortfarande saknar badstrandsporren i det
tvivelaktiga kvalitetsprogrammet  Solstollarna.
Själv är jag mer tveksam.
Joacim Persson

Mer läsning

Annons