Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så minns vi Sundsbruk

Bilder och berättelser från ett bruk, från en tid då man sparade papper, påsar, kork och snören och åkte spårvagn till stan.
Ett stycke nutidshistoria fastnålat på utställningsskärmar i Gångvikens skola.

Annons
Alltihop började med en studiecirkel.för ett och ett halvt 1,5 år sedan.
Nio män samlades varje måndag i Malandsgården. Och de visste vad de ville.
Målet var beskriva hur det var att leva, bo och arbeta i Sundsbruk under perioden 1920-1960, säger Leif Öberg från Skönvik.
De har grävt i arkiv och lånat bilder från privatpersoner, Sundsvalls museum, SCA och Metso.
Nu visas fotografierna på en utställning i Gångvikens skola och besökarna flockas kring bilderna. Tittar, pekar och minns.
Där är ju du! Och du är precis dig lik! säger Lars Karlsson till Sören Norlin och pekar på en bild.
1957 var de arbetskamrater på Sund-Skönviks Verkstäder. Sören hade precis börjat jobba som fräsare och Lars var tidskrivare. Alnöbron fanns inte och Lars fick ta roddbåten till jobbet. Ibland i så tät dimma att han fick lyssna sig fram till fabrikens ringklockor.
Med tiden skaffade sig allt fler motorbåtar och vi samåkte.
På vintern var det värre. När isbrytarna hade gjort sitt la man ut stegar mellan isflaken och de som vågade trippade över det iskalla vattnet.
Folk sa att Alnöborna var viga som apor, säger Lars och skrattar.
De båda herrarna minns mycket väl hur traktens ynglingar "jumpade" mellan isflaken om vintrarna och sprang på flottningstimret i vattnet. "Jumpa timmer" var ohyggligt spännande, för stockarna rullade och sjönk när man hoppade på dem, så det gällde att vara snabb som en vessla.
Vi tävlade om vem som först hann längst ut på timret, säger Sören.
Och mammorna fick aldrig något veta om dessa halsbrytande äventyr.

Mabel berättar
Till utställningen hör ett häfte med Mabel Fällströms berättelser om sin barndom i Sundsbruk.
Det är nästan som att läsa en text av Astrid Lindgren. Tiden, hyssen och detaljerna känns bekanta på något vis.
Mabel berättar om Finnlina, som diskade kaffekoppen i skurhinken och handlaren Allan Lejon, som de kallade Allan Ögonblick. Vad man än sa till honom svarade han "Ett ögonblick".
Med ett barns sinne för detaljer minns hon hur svårt det var att få tag på riktiga påsar. De finaste, med riktig pappersbotten kallades kanistrar, och dessa sparade man på.
Så hur långt det var till dasset som låg bortanför likboden. Låg det någon där var det inte kul att gå ensam till dasset en mörk höstkväll.
Det var ett liv med slaskhinkar och löss. Det kom nasare och löskarlar, och på avstånd kunde barnen betrakta det fina herrskapet på herrgården.
En gång kom det en engelsk sjöman till handelsboden och skulle ha något så märkvärdigt som "sugar i kaffet". Han fick gå hem utan sugar, för ingen visste vad det var. Och kvinnan som skulle gå på dans och sydde sig en sammetsklänning utan ärmar fick höra ett och annat från kärringarna på bruket. Flärd var inget som uppmuntrades precis.
I dag bor Mabel i Indal och hon var på plats i Gångvikens skola när utställningen öppnades.
Åke Dalin, Leif Eriksson, Göran Hellman, Anders Holmblom, Jan Johansson, Peter Larsson, Rolf Lundqvist, Bertil Olsson och Leif Öberg deltog i ABF:s studiecirkel.
De gamla bilderna har lånats ut av studiecirkeln och tillhör privatpersoner, Bildarkivet, Metsos och SCA:s bildarkiv samt Sundsvalls Museum.

Mer läsning

Annons