Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

T som i Tältmöte

/

Annons
Högsommar. Doft av hö, gräs, blommor. Från tältet ljud av soundcheck, dragspel och elbas. Inne i tältet gult ljus och grus, hårda slitna bänkar och massor av folk. Fuktig luft av många kroppar tillsammans och kondens. Halleluja och kramar, herrar med stora händer som de lade på varandras axlar i förbön. Barn som lekte och stojade och då och då skakade hela tältet när någon försökte sig på en rivning. Myggor som letade sig in och så småningom somnade jag. Min barndoms tältmöten. Tanter med filtar att sitta på i kvällen, män som hälsade varandra med \"Frid\" istället för \"godkväll\" och samtidigt kramade varandra med den typiska pingstvänskramen, genom att slå varandra hårt på ryggarna.
Väckelsestämning. Vittnesbörd. De skiljde sig från predikan genom att vara korta berättelser ur livet självt, frälsningsupplevelser eller mirakel. Någon hade sett ett kort ben växa ut, någon annan hade med egna ögon sett ett rullstolburen resa sig och gå.
Trots mirakelpastorer och väckelsekampanjer såg jag aldrig något sådant, men jag hörde historierna och trodde till slut att jag varit med själv.
Sång och musik, alltid samma sättning, elpiano, dragspel, gitarr och elbas. Gamla klassiska väckelsesånger och lovsånger. Tanterna sjöng med darriga röster men med hjärtat. De hade alltid huvudbonad.
Kvällarna när församlingen skulle öka medlemsantalet, framgången mättes i antalet frälsta under mötet och antalet döpta i anslutning till kampanjerna.
På tältmötet på Alnö många år senare. Samma tält. Samma bänkar. Och samma människor, fast tjugo år äldre. Det känns som om de leker väckelsemöte, ingen finns där att väcka. Utom dem själva kanske. Ett uppvaknande, inse att era sånger inte lockar längre, att era tält anses suspekta och att ni borde hitta andra vägar om ni vill ha väckelse.
Från scenen hörs samma sånger, framförda av herrar som nu har gråare hår men minns sina basslingor, de skulle kunna spela i sömnen.
Interna skämt berättas och publiken skrattar igenkännande. Halleluja, pris ske Gud! Vittnesbörd som då, men samma vittnesbörd. Historierna beskriver en tid då jag inte ens var född.
Tältet är trasigt, lappat och lagat. Jag och fotografen är de enda främlingarna, vi hälsas särskilt välkomna och uppmanas presentera oss. Det blir ingen handuppräckning, ingen vill bli frälst ikväll. Ingen finns att frälsa för alla är redan införstådda.
Men det var ett bra tal. Det handlade om att vi alla är syndare och att guds kärlek är större än deras, de som fördömer. Det låter fint.
Så sjungs, Glöm ej bort din barndoms gud, och O hur saligt att få vandra. De säger att Jesus är mitt ibland oss. Jag blundar och känner efter. Känner att det är en varm kväll, att luften är ganska torr och gul i tältet, 24 personer förmår inte skapa kondens ikväll. Jesus närvaro vet jag inte hur den känns.
Innan jag lämnar får jag många handskakningar och glada tillrop. Och jag undrar om de ser. Ser att de talar för sig själva och varandra. Eller om de försöker lura någon, kanske sig själva, att tro att väckelse skapas automatiskt om man slår upp ett cirkustält mitt bland folket.
Bilarna på parkeringen - som var överfull - tillhörde inte tältmötesbesökarna. Fotbollskuppen intill drog många gånger så mycket folk.
Nästa år tycker jag Pingstkyrkan ska arrangera en idrottstävling - då kanske de får lite väckelse på köpet.

Mer läsning

Annons