Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra musik - hemska namn

Det är ett lyxigt flöde av debuterande Sundsvallsband just nu. För några veckor kunde Leif Karate äntligen fira sin smått fenomenala skiva på Pipeline.

Annons
Det är ett lyxigt flöde av debuterande Sundsvallsband just nu. För några veckor kunde Leif Karate äntligen fira sin smått fenomenala skiva på Pipeline. Redan nu på lördag är det festyra igen när Stereo Starboy ska visaupp sitt och skivbolaget Never give up recordings första album. Men nu är det allvar och på riktigt. Sura kritiker, skeptiska storstadsmusiker och helt vanliga konsumenter ska någonstans där i bruset upptäcka Sundsvallsbanden vi redan förstått storheten hos. Hylla, såga eller fullständigt ge fan i flera års slit och replokalssvett.

Jag ser redan nu ett problem. För under tiden de lokala musikerna har spenderat timmar på repen, pengar i studion och energi på att få gig på Pipeline verkar få ha brytt sig om att styra upp ett vettigt namn. Det är lätt att bli vant hemmablind men alla som har försökt sälja in Leif Karate till nån ny bekantskap vet vad jag menar. De tror man skämtar, driver med dem. Jag lovar att det är svårt att gå vidare efter att mötts av ett spontant skratt, i bästa fall inte hånfullt. Definitivt en tröskel som känns helt onödig. Stereo Starboy ligger bra i munnen, är coolt och funkar. Åtminstone så länge de slipper förklara för en amerikan eller engelsman vad en stjärngosse är för något, än mindre vad det har med ett band bestående av sex tjejer att göra. Sen att skivan producerats av någon som kallar sig mRonny Blek får de väl ta som en härlig bonus.

Över huvud taget verkar det finnas en tradition av usla varumärken i Sundsvall. Via Garbo Sweden har Fredrik Hast och grabbarna blivit Superswede. Katastrof. Inte nog med att det står tydligt i regelboken att man inte bör addera Sweden, Stockholm eller andra geografiska beteckningar i bandnamn. Det kombineras dessutom med ²super², ett av de mest uttjatade rockorden någonsin. Glamsyntarna Agent Apelsin har jag redan avhandlat tidigare killarna har ett namn som på sin höjd kunnat marknadsföra ett plojband på julavslutningen i åttan. Och The Charm, vad är det för ett namn? Låter som en frisörsalong vars kundkrets består av permanenttokiga tanter i 60-årsåldern. Eller en
bakgatebutik där man köper billig överskottsparfym till mormor för att spara pengar nån fattig julafton. Sen har vi alla dessa omöjligt krångliga prettonamn. [Dysdain] och Syn:drom det räcker med bokstäver tack. Supersci-vadå? Måste fortfarande tänka efter varje gång jag ska nämna den fina hiphoporkestern, trots att en god vän är en av medlemmarna. Och det förväntas folk minnas.

Nu hör jag redan era tangentbordsfingrar upprivet formera bokstavskonstellationen ²men det är ju musiken som räknas, idiot². Förvisso sant. Men samtidigt är det få saker vid sidan av ett kasst skivomslag som kan sätta käppar i hjulet på karriärstarten som ett mediokert bandnamn. Det är inget man kan eller ska bagatellisera. Så här spontant och väldigt sent på natten kommer jag bara på ett band som lyckats kombinera uselt namn med löjligt stor och omedelbar kommersiell framgång; hur mespopparna Jumper lyckades tysta skratten i mitten av 1990-talet övergår nämligen mitt förstånd. Då kanske till och med Leif Karate fungerar. Trots allt.

Mer läsning

Annons