Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Byrne får byggnaden att spela

Annons
"Burning down the house" var en av Talking Heads största hitlåtar. Men David Byrne har inga planer på att bränna ner Färgfabriken i Stockholm. I stället låter han publiken spela på själva byggnaden, som om den vore ett jättelikt musikinstrument.


En mäktig bas som utgår från vibrationer i takbalkarna. Ett knäppande läte, lite som en gitarr, från pelarna i salen. Och så ett susande flöjtliknande ljud, från rören som får värmen att cirkulera i rummet. Allt styrt från något som ser ut som en ålderdomlig elorgel, mitt i Färgfabriken.

Trycker man på tangenterna så spelar hela den gamla fabrikslokalen - märklig musik skapad helt utan hjälp av förstärkare.

- Idén verkade så enkel för mig att jag skulle bli förvånad om ingen har gjort det här förut, säger David Byrne. Det var uppenbart för mig att alla saker omkring oss kan skapa ljud. Och om man kan kontrollera de ljuden och hur de uppstår så har man mer eller mindre ett instrument. Med lite mer research kan man åstadkomma skalor - och då blir det plötsligt musikaliskt.

Han dyker upp på cykel i den stora utställningslokalen, efter en utflykt till Apoteket i närheten. Som vanligt oklanderligt klädd, den här gången i mörk kostym, vita skor och svart skjorta. David Byrne har kommit till Stockholm för att lägga sista handen vid konstprojektet "Playing the building" - ett unikt verk som inte ens han själv har kunnat uppleva helt och hållet ännu.

- Vi har testat de olika delarna för sig för två månader sedan här i Sverige och i New York har vi jobbat en hel del på gatan och provat oss fram, bland annat på en lyktstolpe i Soho, berättar han. Men vi har inte hört allt tillsammans ännu, det kanske vi kan göra i kväll eller i morgon.

- Jag är väldigt nyfiken på hur det ska låta. Flöjtljuden från värmerören tror jag kommer att låta lite grand som en stor orgel och pelarna fungerar nog som klockorna i en orkester. Motorerna i balkarna är väl det minst musikaliska, det blir mest ett lågt basljud. Ibland när jag berättar om projektet för folk så tror de att det bara kommer att vara en massa ljud - men det är faktiskt rätt musikaliskt.

Färgfabriken har aldrig tidigare upplevt ett sådant förhandsintresse för någon av sina utställningar. Men så är också verket något utöver det vanliga och David Byrne ett namn som de allra flesta känner igen. Under mer än ett decennium var han sångare och låtskrivare i Talking Heads, bandet som mer än andra framstår som pionjärer för ett dansant avantgardesound. Låtar som "Burning down the house", "Psycho-killer" och "Road to nowhere" är inskrivna i musikhistorien och David Byrnes nerviga uppenbarelse i en på en och samma gång skrattretande och coolt överdimensionerad kostym i musikdokumentären "Stop making sense" blev något av ett emblem för 1980-talet.

Nu är det länge sedan Talking Heads splittrades. David Byrne har fortsatt som soloartist, med viss förkärlek för influenser från andra delar av världen. Senaste plattan "Grown backwards" kom förra året och fram till i somras turnerade han med musiken från skivan. Samtidigt har han länge hållit på med olika konstprojekt - som ung gick han på designskola, men vantrivdes och hoppade av för att satsa på musiken.

- Jag brukade försöka hålla isär konsten och musiken eftersom jag var rädd för att folk bara skulle titta på mina konstverk på grund av länken till musiken som jag har gjort. Jag ville inte att någon skulle kunna säga: "åh, folk kommer bara på grund av musiken".

- Men på sätt och vis blev den där särskiljningen lite artificiell. Nu separerar jag dem inte. När man blir äldre så bryr man sig inte så mycket om vad folk tycker.

Hans konstprojekt spretar åt många olika håll. Han har gjort flera verk som bygger på fotografier, bland annat en bok som fokuserar på de sju dödssynderna. Men det konstverk som har fått mest uppmärksamhet är ändå det som leker med och dissekerar powerpoint-presentationen. På ett enkelt och effektivt sätt lyckades David Byrne klä av det omåttligt populära föreläsningsgreppet och visa hur lätt vi låter oss manipuleras av handfasta staplar och diagram - trots att vi inte har en aning om ifall siffrorna som presentationen bygger på är korrekta.

- Jag tror att det finns något slags samband mellan mina verk på det sättet att de allihop är lättillgängliga för gemene man. Jag försöker göra verk som är väldigt öppna, ibland med icke-elitistiska, icke-konstnärliga material. Verket med powerpoint-presentationen var roligt eftersom det överraskade folk i affärsvärlden.

Han verkar hela tiden ha tusen järn i elden. På sin nätsajt har han skapat en alldeles egen radiostation där han bara spelar låtar han själv gillar. Förra månaden var det Bob Dylan som gällde, den här gången är det Missy Elliott som regerar.

Just nu skriver han låtar till ett nytt teaterprojekt. David Byrne gillar oväntade samarbeten, tidigare har han bland annat jobbat med Brian Eno, koreografen Twyla Tharp, Oscarbelönats för filmmusiken till Bernardo Bertoluccis "Den siste kejsaren" och gjort filmmusik tillsammans med Belle & Sebastian. Den här uppsättningen regisseras av Marianne Weems och själva musiken gör han tillsammans med dansmusikgurun Fatboy Slim.

- Jag skickade ett e-mail till hans manager - så enkelt var det. Sedan träffades vi och pratade om det. Vi får se vad det blir av det. Jag har ju jobbat med dansartister förut, men aldrig så här intensivt. Men det dröjer nog något år till innan det är klart.

Vad sätter du själv högst av allt det du har gjort - var har du fått de största kickarna?

- De starkaste kickarna fick jag på 1980-talet när jag gjorde ett par filmer. Det var det mest spännande jag har varit med om. Det involverade en massa människor som man kunde bestämma över. Man var verkligen som en liten kung, eller som en liten diktator för en begränsad tid. Det var en underbar, kreativ känsla att jobba tillsammans på det sättet.

- Tyvärr har jag inte tålamod nog att göra film längre. Om man har en ovanlig idé till en film så tar det så oerhört lång tid att skapa intresse för och skramla ihop pengar till filmen. Det kan ta tre till fem år. Då kan jag göra något annat med den tiden: en bok, en skiva eller något sådant här i stället för att gå på möten och försöka skapa intresse för något som kanske aldrig blir av.

Jag antar att du alltid får frågan om Talking Heads ska återförenas någon gång i framtiden. Hur känner du inför de frågorna?

- Jag blir rätt trött på dem, men jag svarar ändå. Jag tror inte att vi någonsin kommer att återförenas. En hel del band har gjort det och några av dem har fått en uppskattning som de aldrig fick första gången de var ute på banan. Det känns som "ok, äntligen lite rättvisa". Men Talking Heads behöver inte det, säger David Byrne.

"Playing the building" invigs på Färgfabriken den 8 oktober och visas fram till den 13 november. (PM)


David Byrne:

Född den 14 maj 1952 i Dumbarton i Skottland. Flyttade som tvååring med sin familj till Kanada och därefter till Baltimore i USA. Spelade gitarr i olika band som tonåring och började sedan plugga på Rhode Island School of Design. Vantrivdes och hoppade av efter ett års studier. På skolan träffade han dock Chris Frantz och Tina Weymouth som han senare startade Talking Heads (som först hette The Artistics) tillsammans med.

Talking Heads första platta kom 1977. Några av de mest kända är "More songs about buildings and food", "Remain in light" och "Stop making sense". Under den här perioden gjorde Byrne också en del soloutflykter och filmer, bland annat "True stories" som kom 1986. Bandets sista "riktiga" platta var "Naked" från 1988.

David Byrnes solokarriär som musiker har fått ett blandat mottagande. Många applåderar hans eklektiska sätt att ta till sig influenser från bland annat världsmusik och elektronika. Men svenska kritiker har också elakt kallat honom för en internationell motsvarighet till Robert Broberg.

Mer läsning

Annons