Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demohörnan

Annons
Endflow
Streetpunk
(www.endflow.com)

Betyg: 3
Att nyladdade Endflow har valt att kalla senaste livstecknet för Streetpunk är inte helt rättvist gentemot musikkonsumenterna ute i stugorna. Efter en flera år lång paus och ännu ett medlemsbyte har bandet nämligen tappat det mesta av sitt Burning Heart-arv. Det låter helt enkelt inte så mycket streetpunk längre. Snarare mer som nostalgisk 77-punk. Mer England än USA. Produktionen är risigare, riffen enklare och sångaren Mattias Lindström har lagt sig till med en brittisk accent.
Och tack för det. En hjortronjakt till i 59 Times The Pain-träsket hade känts otroligt mossigt så här drygt tre år efter att Fagerstabandet splittrades. Då känns retrotänket faktiskt tuffare. Speciellt som Endflow gör det fullt ut och till och med hinner med en genreriktig reggaeflirt i charmskeva Flavour of our life.
I höst ger sig bandet in i studion igen. Förhoppningsvis med ännu bättre melodier och ett mer renodlat sound.
Den livsviktiga energin finns där redan.

Psycho Poetry
Demo 2005
(www.psychopoetry.com)

Betyg: 3
Psycho Poetry har städat upp i kaoset. Visst går det att hitta en hel del tokigheter på tredje och nya demon, men materialet är tveklöst det mest lättillgängliga kvartetten presterat hittills.
Fortfarande hamnar musiken i crossover-facket, skönt nonchalant mitt emellan metal och halvsnabb punk. En förvånansvärt originell soppa trots ekon av ett sent 1980-tal.
Men samtidigt som Psycho Poetry verkar aningen bättre medicinerade har musiken blivit mer hårdrockig och gitarrdominant. Lite synd eftersom galenskapen kändes tuffare än bandets numera råbarkade riff. Och vill man vara extra gubbgrinig så höll Theresa Bystedts sång ihop bättre med det äldre punkigare materialet.
Men, potentialen hos Psycho Poetry är stor oavsett. Sälj nitbältet, ladda med ännu starkare låtar och dra upp Thomas Björlings trummor i mixen så kan det verkligen börja hända saker.

Crystal Phillips
A huge impact on a small band
(crystal_phillips.port16.se)

Betyg: 4
Den förnäma orkestern Crystal Phillips har tagit sin vardagsrumsgrunge ett steg längre. Kärnan är fortfarande den amerikanska rockyttringen i närmast akustisk kostym, men i stället för debutdemons små kraftutbrott håller sig bandet på mattan hela tiden.
Klokt. Melodierna blir ännu viktigare, Tobias Samuelssons sång ännu skörare.
Märkligt nog har dynamiken blivit större på A huge impact on a small band. Trots att gapet mellan ytterligheterna är mindre. Hemligheten är förmodligen att Crystal Phillips låter bekvämare i musiken, låtarna har blivit bluesigare och att Tobias Samuelsson har tänjt på sin redan fantastiska röstkapacitet. Hans nya dallervibrato är ett genidrag både originellt och stiligt.
Plus också till Tobias Lindbergs sköna produktion som har snickrats i Flyphonic Beats Studio. Helrätt loj ljudbild. Precis så mjuk och krispig som den måste vara för att inte sån här musik ska bli fånig. En oändligt mycket svårare uppgift än man kan tro
Crystal Phillips får alldeles för lite utrymme i Sundsvalls musikliv. Det hoppas jag att det blir ändring på under hösten.

Enchained
Days Of Slaughtered Souls
(www.enchained.se)

Betyg: 2
Med en blandning av hård 1980-talsthrash och 1990-talets aggrometall har de kompetenta killarna i Enchained kommit på fötter igen efter en tids uppehåll. Och det har hänt en del. Ingen helomvändning, men helt avgörande vägval.
Det låter inte så förbannat mycket Phil Anselmo längre.
Det låter inte så förbannat mycket Dimebag Darrell längre.
Visst märks det fortfarande att Pantera är Enchaineds främsta inspirationskälla, men äntligen har de fått lite annat bränsle. Det visar sig inte minst i tunga och varierade Tortured Soul och demohöjdpunkten Lost all control.
Låt vara att sångaren Andreas Söderström inte riktigt fixar de melodiösa inslagen, men här är bandet på väg att hitta något eget. Bara de lägger ned det enormt tröttsamma övertonstugget på gitarren. Det känns enormt Machine Head '94.
För att inte säga Texas.

The Sweet Serenades
EP
(www.thesweetserenades.com)

Betyg: 4
Nej. Sundsvallsbördiga The Sweet Serenades har inte kommit ut med ännu en demo. Snarare en helt fullvuxen debut-EP. Men den är självproducerad och så pass intressant att den får vara med ändå. Ett undantag.
Redan i julas kunde sundsvallsborna höra smakprov från skivan när bandet gjorde ett traditionsenligt uppträdande på Brandstation. Och då som nu imponerar Sweet Serenades sköna mittfåra mellan amerikanska rock och altcountry. Mellan Counting Crows och Jayhawks.
De fyra varmt producerade sångerna lyfts av Martin Nordvalls oerhört vackra röst och väl avvägt gitarrlir av Mathias Näslund. Ett samspel som fungerar allra bäst i riviga Out of Control och mjuka Oh what a night.
Det finns egentligen bara ett stort aber fyra låtar är alldeles för få. Ge mig ett album.

Mer läsning

Annons