Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Entusiasm och nyfikenhet är livsviktigt

1967 klättrade Brown eyed girl på alla listor; en låt om oskuldsfull ung kärlek fylld av längtan. Men också en låt som upphovsmannen Van Morrison kom att hata

Annons

Producenten Bert Berns hade hoppats på en popsångare som kunde förvalta och turnera på en klockren hit. Vad han fick uppleva var en hetsig irländare som vände sig inåt.
Ett år senare tog Van Morrison sin konstnärliga revansch.
Van Morrison var tjugotre år gammal när han spelade in albumet Astral weeks, men de åtta kompositioner som avlöser varandra utan döpunkter är sjungna av en man vars ålder inte har någon betydelse. Musiken är tidlös och så fascinerat intensiv att lyssnaren ibland tappar andan.
Inspelad på bara två dagar påstår de flesta, men sägnen säger att ingen ville arbeta med Morrison, så till slut stängdes han in i studion och gjorde skivans låtar ensam på akustisk gitarr. Därefter tog ett gäng musiker vid med de resterande arrangemangen. Dock har det ingen betydelse vad som än må vara sant; Astral weeks handlar inte om sanningar, utan, om det nu är möjligt att sätta ord på, snarare om personer så överväldigade av livet och så uppfyllda av ögonblickets allvar att de blir alldeles förstummade. Det är en stor gåva att handskas med; vacker och hemsk på samma gång. Och som lyssnare är det omöjligt att fly undan den symbios som är text och musik; omöjligt att slita sig från den konstnärliga komplexitet som Morrison delar med sig av; omöjligt att inte låta känslorna ta över och sjunka ner i total avskärmning. Personerna som Van Morrison berättar om lider inte av någon dödlig sjukdom, om nu inte livet är en dödlig sjukdom.
Det är livet som gör dem deprimerade. Livet som tillåter att de mår skit.
Med denna utgångspunkt är det inte svårt att konstatera att lika intensiv musik är svår att finna i massproduktionens tidevarv. Det bästa utbudet, det som i alla fall gör ansatsen att närma sig Van Morrison och Astral weeks höjder, finns dock där ute. Undangömd i ett snår väntar den nya och spännande musiken på att bli upptäckt. Men som bekant är radiovågorna vänliga, dokusåporna ledstjärnan och endast ett fåtal försvarar den nya populärkultur som besitter kraften att betyda någonting.
Författaren Per Hagmans devis \"allt nytt är bra tills någon bevisar motsatsen\" är en sympatisk och intelligent synpunkt som kommer väl till pass. Entusiasm och nyfikenhet är livsviktigt. Att rådlöst gräva ner sig i nya fenomen är en nödvändighet för att leva ett fullödigt liv tillsammans med populärkulturen.
Att ständigt beakta sina färdiga brandtal för the Beatles, Kraftwerk, Oasis eller någon annan dinosaurie är däremot bakåtsträvande nostalgi. Och den som ser något negativt i det är bara rädd för sina egna begränsningar, sin avsaknad av nyfikenhet och entusiasm.
Så det så.

Mer läsning

Annons