Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredagskrönika

Och Rhineheart sade: Alea jacta est

Annons
Hejsan. Jag heter Håkan Norberg och jag hatar skrikande småbarn och vill skjuta hundar och strypa högljudda telefonpratare.
Nä, jag skojar. Det var jag, Janne Hallman, och ingen annan, som skrev så i förra fredagskrönikan. Men nåt gick snett och för en stund blev Håkan ett jagat villebråd på Sundsvalls gator och torg.
Fast de flesta borde förstått att de åsikter som fördes fram inte var hans. Håkan har en helt annan stilistik och inriktning på sina krönikor.
Jag kör en annan grej antingen slugger som i fredags, eller så nåt ganska intressant. Tror jag i alla fall, för såna gånger kommer det mail som hyllar eller hatar innehållet.
Men ibland blir jag som en obstinat pubertetsunge med Tourettes syndrom, och måste skrika och svära lite.
Bara för att retas. Bara för att jag inte kan, inte vill vara vuxen och duktig jämt.
Jag förstår inte dem som klarar av det. Verkligen inte.
Jag måste minst en gång i veckan bete mig barnsligt, annars spricker jag som en vampyr i solen.
Och förra veckan kom jag på en ganska omogen grej. Jag skulle låta tärningen bestämma vilken typ av krönika det skulle bli. Ni har väl läst Tärningsspelaren av Luke Rhineheart? I boken låter huvudpersonen en tärning avgöra vad han ska göra för val, mest för att krydda sitt vanliga normala, tråkiga liv.
Och så kände jag också, även om valen var ganska modesta i jämförelse. Jag är ju inte så tuff; inte vågade jag ta lite knark, fråga grannfrun om hon ville ligga med mig, eller för den delen, skjuta en skällande hund.
Nej, det handlade bara om innehållet skulle det vara seriöst, trams eller nöje, typ musik och film?
Så jag kastade tärningen, och den bestämde trams. Och så fick det bli.
Men jag borde vetat bättre än att utmana ödet. Fel man fick både namn och nylle ovanför krönikan, och så blev hans fredag plötsligt mer spännande än han tänkt sig.
Så kan det gå.
Och allt jag egentligen ville var att fundera över människans behov av att få gnälla på något, hur trivialt det än må vara. Att vi måste ha nåt att vara missnöjda över, istället för att njuta av det vi har här och nu. Det som gör att vi umgås med nära och kära, istället för att fly in i tv, internet eller ut på krogen.
Jag satt i lördags och lyssnade på ett gäng 70-plussare, som berättade minnen från förr. En hade en mamma som fött 16 barn. 16 barn! Och så har nån idiot fått för sig att kalla kvinnan för det svagare könet, och ännu fler idioter har gått på det.
Sen spelade jag lite fotboll med barnen, tände eld på en brasa, brände av några raketer.
Att jag missade konserterna med CDOASS och Lars Bygdén, och tillfället att supa ikapp med klientelet på Skeppsbrokällaren kändes inte så katastrofalt.
Och sen fick jag en stadig whiskey till och så fortsatte samtalen, minnena och anekdoterna om ditt och datt det var precis som förr i tiden.
En ganska lyckad kväll på det stora hela.

Mer läsning

Annons