Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gripande om en tioårings flykt från hemlandet

Filmstaden: Zozo Regi: Josef Fares I rollerna: Imad Creidi, Elias Gergi, Antoinette Turk, Viktor Axelsson med flera

Annons
Jag hörde inte till dem som hyllade Josef Fares efter bagatellen Jalla! Jalla!, och ännu mindre efter tramsiga buskisen Kopps. Därför fanns det inga stora förväntningar på Zozo, även om det lät lovande med en delvis självbiografisk film om Fares egen uppväxt i Beirut, en stad söndersliten av inbördeskrigets fasor.
Och lika fel som Kopps var, lika rätt är Zozo. Här finns en stark närvaro och en intressant historia som inte existerade i de tidigare filmerna.
Tioårige Zozo (Imad Creidi) och hans familj ska fly till Sverige, där Zozos farmor och farfar bor. Men Zozo skiljs från sin familj, och måste ensam ta sig till det paradis som farfar berättat om på band han skickat från Sverige. Hans enda sällskap på vägen är en liten kyckling, som han talar med. Ibland får Zozo svar, som hjälper honom vidare, både fysiskt och psykiskt.
Sekvenserna med kycklingen påminner om filmer av Fellini, eller böcker av Gabriel García Márquez; en form av magisk realism där det mest märkliga kan hända men ändå kännas trovärdigt. Det understryks i scener där Zozo svävar fritt i luften, när något uppe i skyn verkar vilja ta kontakt med honom.
Även om drömscenerna inte är klockrena så är de ändå fullt acceptabla, i och med att det är ett barns fantasivärld, och även en verklighetsflykt undan det fasansfulla Zozo varit med om.
Mötet med Sverige blir heller inte lika fantastiskt som han hoppats på. Där finns oförstående vuxna, elaka klasskamrater, och hans egen farfar (en briljant insats av Elias Gergi) som har lika kärva som kärleksfulla uppfostringsmetoder. Zozo förstår att han måste själv finna ett sätt att leva i den nya världen.
Tioårige Zozo spelas av 13-åriga Imad Creidi, som tidigare bara gjort reklamfilmer i hemlandet Libanon. Han gör ett strålande tolkning av en tioårings liv i Beirut 1987, då granaterna kreverade med jämna mellanrum, och en språngmarsch till skyddsrummet var vardagsmat. Scenerna där kvarteret attackeras av milisen är omskakande att uppleva, även i en biostol.
Zozo är en fin och hemsk och gripande och glädjande berättelse som jag innerligt hoppas får minst lika många besökare som Kopps och Jalla tillsammans.

Mer läsning

Annons