Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Norberg: Melankolisk man söker filmmanus

Annons
En skådespelare måste då och då välja en ny väg, förändra sig, för att fortsätta
vara fängslande för publiken. Annars ser man till slut deras filmer som en,
deras karaktärer som samma människa, och nästa film blir ointressant.

Julia Roberts stora mun, formad som ett streck över hennes smala ansikte, darrar
medan hennes ögon tåras. Det ser likadant ut som det alltid gör, i en film som
är likadan som många före den, med en händelseutveckling hämtad ur en abc-bok
för filmdramatiker. Det är ohyggligt trist. Och visst var den första filmen där
Hugh Grant rynkade pannan, stammade och stakade sig uthärdligare än den fjärde?

Sandra Bullock gör något nytt i Crash, där hon spelar en överklassfru som håller
på att deppa ihop i sitt själsligt tomma liv av överflöd. Rollen är måhända lite
stelt skriven och finns där bara för att förstärka filmens övergripande frågor
om fördomar och rasism, men Bullock gör den bra. Hennes replik jag vaknar så
här varje morgon, jag är arg hela tiden och jag vet inte varför suddar i ett
ögonblick ut år av trista girl-next-door-filmer. Efter Crash gjorde dock
Bullock Miss secret agent 2 och allt var som vanligt igen.

Sedan har vi skådespelarna som verkligen förändrar sig, bara för att fall in i
ett nytt mönster. Som Bill Murray. Under många år var han Saturday night
live-komikern som i Chevy Chases fotspår gått från humor i tv till humor på
film. Fear and loathing in Las Vegas-föregångaren Where the buffalo roam
(1980), Caddyshack (1980) och Lumparkompisar (1981) låg helt i linje med det
han gjort tidigare. De är alla crazykomedier byggda på Murrays återhållsamma
galenskap.

Långsamt, under en period på drygt tio år, förändras dock Murrays framtoning
till att blir mer melankolisk. Han tar fasta på den sorgsna clown har
egentligen varit från början Riktigt tydlig blir förändringen i Ed Wood (1994)
i regi av Tim Burton. Några år senare, i Wes Andersons Rushmore (1998), har
Murray blivit den han sedan dess varit på film: den livströtte farbrorn.

The Royal Tenenbaums (2001), Lost in translation (2003), Coffee and cigarettes
(2003), The life aquatic with Steve Zissou (2004) i alla filmer sitter Bill
Murray där och stirrar framför sig. Han gör det bra, undantagslöst. Filmerna
han valt att medverka i är bra. Men det är ändå ett sorgligt faktum att hans
prestationer devalverar sig själva när de är så lika varandra. Därför får man
anstränga sig lite extra för att den kommande Broken flowers, i regi av Jim
Jarmusch, ska fungera. I alla fall om man har sett ett par av de tidigare
filmerna i Murrays mogen-melankolisk-man-serie.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons